6.- Religion.
Ett ord som
kommer från lat. religio, religare = binda fast.
Enligt
ordboken skulle det betyda: gudsdyrkan, gudalära, ”tron”
på ett eller flera gudomliga väsen eller ett högsta värde.
Här måste vi
också klargöra att under det gemensamma ordet religion
har man bundit ihop alla typer av kult,
idolisering, "tro" eller dyrkan av olika slag, när själva
ordet är relativt nytt i förhållande till alla dessa urgamla mänskliga
traditioner och trender.
Religion ursprungligen
betyder inte ”dyrkan”, för sådan har man
utövat från historiens begynnelse. (engelska = worship)
Ordet
religion står för det historiska faktumet att under det romerska imperiets tid
kom det som kallas för kristendomen med
sitt specifika budskap om:
"pånyttfödelsen ", regeneration,
återupplivning,
re =åter - ligion=förena,
förbinda.
På den tiden
föddes benämningen religion för att inom det romerska imperiets territorium och
dess omgivningar, identifierar den dåtidens aktuella rörelse som angav Jesus Kristus som Mästare
och Frälsare, den judiske Messias.
Det unika
med ”kristendomen” är beskedet att genom
godkännande av Jesus Kristus som
medlare ( medium ) kunde man återigen
komma i kontakt med det som man i det nuvarande tillståndet är död till,
nämligen : Gud, Anden, Livet.
Fördenskull
var det nödvändigt att offra sig själv för att bereda vägen för den Helige Anden, dvs. Guds
personliga andetag som fullföljer Guds
arbete med att skapa människan till sin egen avbild.
I och med
detta utsuddade den gamla pakten ( testamentet ) mellan Gud och mänskligheten,
och infördes det nya till följd av den mänskliga illojaliteten för att infria
sin andel i den tidigare pakten.
Gud själv
var med, närvarande i människan Jesus från
Nasaret, för att lära oss den rätta
vägen till livet, det oändliga livet som vi själva inte på något vis
kan komma i närheten av.
Förkunnelsen
sammanfattas i ordet Evangelium som betyder: budskap, glädjebudskap om
Guds rike, det historiska folket
Israels hopp i sin dyrkan till ”Yahweh”, ordet vi också kommer att ta upp
senare.
Ordet religion hör icke alls till det s.k. Gamla
Testamentet, utan härstammar från de två språk som rent historiskt utvecklades
vid sidan om folket Israel, och som även rent historiskt har dominerat vår
nuvarande civilisation tills denna dag, nämligen det grekiska och det latinska.
Den
nuvarande tids räkningen står i direkt förbindelse med dessa historiska fakta.
Inflyttande
från dessa tre stora folkgrupper över den s.k. västerländska civilisationen är
konkret och uppenbar.
Religion är
i praktiska termer varken någon typ av organisation eller någon sort lära.
Biologin är
den enda disciplinen som man skulle kunna associera med religionen vi
argumenterar för, eftersom bägge handlar om Livet,
fast på olika nivåer.
Forskningen
och i högsta grad inom biologin är inte inriktad för att hitta sanningen utan
för att komma fram till bevis som bestyrker den ena eller den andra teorin och
som berättigar dess "tro" eller
dess giltighet.
Och här
hamnar vi direkt på begreppet som är innerst liggande till det som uppfattas
som religion, "tro":
Från
"Nationalencyklopedin".-1995:
Tro : 1.- "Förmodan att viss information om sakförhållanden är sann;
2.- Tillit riktad till viss person;
3.-
Religiöst bestämd livshållning och livstolkning.
Där livshållningen uppfattas
som bestämd av en personlig Gud är tro central i en sådan religions
självförståelse. Tro innebär då tillit ( förtröstan ) till denne Gud, och
försanthållande och accepterande av vad han anses ha uppenbarat, men en i
tilliten baserad tro blir inte bara förmodan utan övertygelse och handling.
Judendomen, kristendomen och islam är trosreligioner i denna mening. Tro som
livshållning ser vi i det tidiga Jesus ordet: "Guds
rike är nära. Omvänd er och tro på
budskapet" (Mark. 1:15).
Enligts
Paulus är det nya förbundet i Kristus baserat
på tron, det gamla förbundet däremot på
lagen."
I enlighet
med det som vi hittills har kunnat ta upp angående ord, tankar, det mentala,
kommunikation, intelligens osv., ska vi nu jämföra vad Martin Luther ansåg om tro i sitt berömda företal till Paulus brev till romarna,
för att på det sättet komma in i själva andliga
faktumets fokus.
"Tro är
inte en sådan självgjord mening eller dröm, som somliga håller för tro.
Och när de
ser att livet icke blir bättre därigenom och att inga goda gärningar följer med
den, fastän de kan både höra och talat mycket om tron, så förleder de till den
villfarelsen, att tron icke är tillräcklig, man måste dessutom göra goda
gärningar, om man vill bli rättfärdig och salig.
Detta beror
därpå, att när de hör evangelium, så
anammar de det och gör sig av egna krafter en tanke
i hjärtat: jag tror. Och detta räknar de för en sann tro.
Men då den
icke är annat än en mänsklig dikt och
tanke, som hjärtats innersta aldrig
tillägnat sig, så bär den ej heller någon frukt, och ingen bättring följer
därpå.
Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och
föder oss på nytt av Gud (Joh. 1:13) och dödar den gamle Adam, gör
oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla andra krafter och
för den helige Ande med sig.
Ack, tron är
ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så det är omöjligt, att den icke
oavlåtlig skulle verka vad som är gott. Den frågar icke heller, om man ska göra
goda gärningar, utan innan man frågar, har den gjort dem och är ständigt i färd
därmed. Men den som icke gör sådana gärningar, han har ingen tro, han famlar
och ser sig omkring efter tro och goda gärningar, och vet varken vad tro eller
goda gärningar är, men pratar och orenar en massa om tron och de goda
gärningarna.
Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds
nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan
förtröstan på och visshet om Guds nåd
gör människan glad, frimodig och oförskräck inför Gud
och allt skapat: detta är den helige Andes verk i tron."
Tro , i enlighet med dess användning i såväl judiska som kristna skrifter står
för:
(enligt
svenska språket) förtroende, tillit dvs. confidence på engelska, confianza på
spanska, en intim ”affär” med någon
eller något som man känner väl, är medveten om.
Under
arbetet av ”Del 2” ska vi undersöka närmare den egentliga meningen med bruket
av ordet tro i det praktiska och inom den så kallade ”religiösa” atmosfären.
7.- Gud.
Det finns
inget annat ord som är så radikalt invecklat som: gud,
fast de flesta av oss har var för sig sin egen "föreställning" om vad det är för något.
Grundbetydelsen
har spårat ur många gånger under historiens lopp, på ett sådant sätt att det
har kommit att bli ett besvär i våra mänskliga relationer.
Den orsakar
mer oenighet än själva ekonomin, som är
den mest viktiga av alla våra aktiviteter i den praktiska vardagen.
Det enda som
anknyter oss till den ursprungliga meningen med bruket av ordet, är vårt
permanenta behov av svar till många frågor som vi aldrig har kunnat avklara på
egen hand. Våra förfäder upplevde detta likadant, och de fick hjälp via
sporadiska kontakter med någon som visade sig veta mer än de själva.
Därifrån
härstammar beteckningen gud: den som har kraft, styrka,
den förste, den
främste, den som kan, i
förhållandet till oss människor som inte vet och inte kan så mycket.
Uttrycket Gud är ett tecken, en symbol, en benämning som
refererar till något specifik, som ingalunda är själva ordet Gud utan något
varenda en måste erfara för att kunna igenkänna, identifiera.
En av de
äldsta benämningar, och som fortfarande är aktuell, är kananéernas él som man hittar, t.ex. i Israel,
Gabriel, Mikael,
etc. fast mycket tidigare hade det redan funnits olika "namn" som referens till det som är Gud.
Före de
skrifter, som beskriver framför allt de olika erfarenheter många människor gick
igenom med Gud, fanns det gott om
muntliga traditioner som baserades på särskilda upplevelser, händelser och
omständigheter som förbinder oss än idag, pga. vår mänskliga tillhörighet.
Våra tankegångar kan inte hantera beteckningen Gud.
Observera detta
:
Gudsbild:
"De samlade och till stor del omedvetet bildade föreställningar som en människa har om Gud eller det som är utmärkande för gudar.
Enligt
Sigmund Freud och de flesta senare psykoanalytiker är individers gudsbilder en
projektion av inre "representationer"
som de som barn gjort sig av fadern.
Enligt denna
teori finns det inom varje människa föreställningar och emotionella
reaktionsmönster som uppstått i relation till viktiga personer".
Hela vår
mänskliga historia är fylld av olika sorters gudar eller
idoler, ( namn och inte väsen) i ett
försök för den mänskliga naturen att förhålla sig på rätt sätt till de översta
makter som kan finnas tillgängliga och på det viset förse sig med både trygghet och fördel gentemot sina
likasinnade och omgivningen.
Från
"Historisk Uppslagsbok" -Liber-1983:
"Filosofi
och naturvetenskap skapades av visa män i antikens Grekland, och på den tiden
var de två ämnena en och samma sak. Det var filosofernas strävan att finna de
grundläggande sanningarna som ledde dem till att göra naturvetenskapliga
iakttagelser.
De tidigaste
grekiska filosoferna, som Thales och Demokritos, försökte avgöra vad som var
grundvalen för universums väsende, och huruvida det var statiskt eller statt i
förändring. Sofisterna, som Protagoras och Gorgias, ifrågasatte om sanningen
överhuvudtaget existerade eller bara var en fråga om personligt omdöme.
Sokrates,
troligtvis den störste av alla grekiska filosofer, gjorde gällande att
sanningen existerade och att dygd var en ofrånkomlig förutsättning för ett
fulländat leverne.
Hans läror
finns bevarade i hans lärjunge Platons skrifter. Denne trodde att ideala former
existerar skilda från den vanliga världen.
Platons främste
lärjunge Aristoteles (som var Alexander
den stores lärare) utvecklade ett logiskt system och inledde också ett
systematiskt studium av biologin.
Han trodde
på en gud som alltings skapare. Hans verk studerades i Västeuropa i
2000 år och hans åsikter godtogs utan att ifrågasättas."
I det
innersta av alla våra tankar, idéer och uppfattningar, finns rester av våra
förfäders erfarna iakttagelser och förnimmelser.
Samma sak
händer med varje ord vi använder oss av för att identifiera eller beskriva
olika saker och ting.
En av
dessa handlar om Gud, ordet känner vi igen, men det som ordet
står för eller representerar är fortfarande för de flesta av oss en stor gåta.
De människor
som har haft ”kontakt” med den som är
Gud, har lyckats med det, tack vore
att det finns en väg till det ändamålet.
Den vägen är
anden, ett ord som förekommer mycket
ofta i våra historiska och mänskliga relationer, men som vi även under
historiens gång har förlorat kontakt med, pga. de omständigheter som vi ska
behandla längre fram.
Anden är
medlet som kan leda oss till Gud, ty Gud är Anden i
sin kännbara form.
Men även anden är något vi måste lära oss att
igenkänna, att erfara, att uppleva inte i det teoretiska utan i det praktiska,
som ett fenomen, dvs. företeelse, skeende, händelse.
Att konstatera detta är första steget för att
aldrig mer ha någon ovisshet om det som vi kallar för Gud.
För Gud, den Allsmäktige,
universums skapare, Israels Yahweh,
den som har varit, är och kommer att vara alltid densamme, helig, rättvis, barmhärtig och god, är Livet, och livet är något som vi inte kan
ignorera, utan tvärtom, det är något vi kan lära oss att känna mer och mer, i
takt med vårt medvetande om ”henne”.
8.- Anden.
Nu har vi kommit till huvudämnet av det här
skriftliga arbetet.
Vi börjar
med att ta en titt på faktaböckerna utan att glömma bort det latinska ordet spirit som motsvarar det som vi på svenska
kallar för ande.
Från "Naturligt, Övernaturligt" -Forum -1990:
När de dödas andar vill ha förbindelse med de levande sker det i regel med så kallade medier som mellanhänder, personer med speciella talanger.
En sådan tro har utbildas i de allra flesta av de kulturer vi känner till. I några av dem har kontakten med andarna satts i system, vanligen under ledningen av schamaner, medicinmän, synska eller andra specialbegåvade personer, och den har kommit att spela en viktig roll inom religionen och helbrägdagörelsen."
Själ och ande =Astralkroppen.
"Föreställningar
om att det inom människokroppen existerar en okänd dubblett, en energikropp av
samma form och storlek som den fysiska kroppen, har säkert hört till våra
primitiva förfäders första försök till filosofisk tankeverksamhet.
Var och en
av oss har under sömnen kunnat iaktta hur denna mystiska kopia på egen hand har
besökt fjärran platser och ibland till och med talat med människor som har
varit döda länge.
Våra
förfäder, som inte kan ha haft något större begrepp om psykologins lagar, kom
troligen snabbt fram till den mycket näraliggande slutsatsen att det inne i
människan fanns något som kunde röra sig på egen hand.
Tron på
detta "något" har hållit sig kvar ända till våra dagar, och i de
otaliga skrifter där det nämns har det fått många namn, av vilka de vanligaste
är ande, själ, eterkropp och astralkropp.
Åtskilliga
författare har använt två eller flera av dessa benämningar för att beteckna
olika inre existenser, men trots många århundradens diskussioner om det
mänskliga väsendets icke-fysiska beståndsdelar är det fortfarande svårt att
definiera skillnaderna mellan själen, anden och astralkroppen (eterkroppen).
I varje
människa finns det något som eldar henne, ger henne vitalitet, gör henne i
stånd att dra slutsatser och att fungera både fysiskt och fysiologiskt. Detta
har uttryckts så att människan har en själ.
I
nyplatonismen är själen en dubblett av kroppen, gjord av ett finare ämne eller,
som det heter, av ett ämne med en högre vibrationshastighet. Själen är andens
boning och själ och ande överlever tillsammans den jordiska kroppens död. Efter
denna död kommer man fortfarande att betrakta sig själv som ett materiellt
väsen, och omgivningarna liknar dem man är van vid från jorden, även om de
allmänt sett är vackrare .Det finns hus, kullar, blommor, böcker och andra
föremål. Liksom själen är de gjorda av ämnen med en högre vibrationshastighet,
och de kan formas och ändras genom ens vilja och önskningar.
Denna värld
är emellertid inte den enda i sitt slag utan tvärtom bara den första i en lång
rad sfärer eller nivåer. Det viktigaste inslaget i nyplatonisternas lära är att
man går från de lägre till de högre nivåerna allteftersom man växer i vishet
och andliga kvaliteter. Ursprungligen ansågs det att nivåerna omgav jorden i
det ena lagret ovanpå det andra. Nu för tiden anses de befinna sig på samma
plats men i olika dimensioner, det vill säga med olika
vibrationshastigheter."
Anden är i själva verket
navelsträngen som förbinder oss med Gud och
därefter med allt det befintliga, på ett sanningsenligt sätt, på
överensstämmande vis.
Det sker
förenligt Livet till vilket vi tillhör
av den enkla anledningen att vi lever.
För den
skull är vi alltså andliga och därmed
deltagare i en andlig process.
Det andliga
faktumet är det drivande förloppet som samarbetar inom livet för att allt
ska finna sin plats och uppnå en total
harmoni.
Det är den
"naturliga" övergångsresurs som är aktiv i allt det existerande, från
första början och till sin fullbordan.
Det är
själva substansen som förverkligar meningen och målet av allt som existerar, i
det synliga och i det osynliga.
Den resurs
eller energi som är på väg att dominera i majestätiska termer över allt som
hindrar eller motstår sin ära, sin makt, sin överlägsenhet.
Det är rent av Livets egen hemlighet.
Det är
kraften som bär med sig visdom och kunnighet för att bemästra livet till fullo.
Det är
visheten som styr all aktivitet som står till förfogande för våra iakttagelser,
och till det som sker utan räckhåll för våra sinnen.
Det finns
mängder av frågor som kvarstår som olösta delar av det s.k. övernaturliga, inte
därför att de är av sådan karaktär, utan på grund av den bristande
integreringen av dem i vår dagliga praxis.
Många tusen
år har vi haft för att söka och finna. Det skulle egentligen vara lättare för
oss efter alla erfarenheter att komma närmare sanningen, dvs. = äktheten,
exaktheten, precision, absolut faktum.
Frågan är: Har vi gjort det?
Svaret är: bara delvis.
Från
"In i det okända" - Det bästa -1983:
"Spöken och andar"
"Men
bortsett från allegorier, romantik och bra historier, strider då inte själva
begreppet spöken mot förnuftiga uppfattningar om verklighet och mot moderna
västerländska åsikter om kropp, själ, liv och död?
Hur är det
möjligt att de döda kan visa sig för de levande? Och vad menar vi egentligen
när vi säger att vi har sett ett spöke? Också i våra dagar är det svårt att
föreställa sig hur dessa frågor skulle kunna besvaras på ett tillfredsställande
sätt.
Av alla
vetenskaper är det bara psykiatrin som har kommit med en tänkbar förklaring.
Den antyder
nämligen att spöken är yttringar av olika undermedvetna önskningar, olösta
skuldkänslor och ett sammelsurium av inbillningar."
"Bland
alla dessa spekulationer kan man slå fast att förhistoriska män och kvinnor
levde i en värld som enligt deras föreställningar var fylld av andar; animistisk är den moderna beteckningen på en sådan
värld -- och att de med hjälp av symboler och riter försökte behärska sin
andebefolkade omgivning för att lättare överleva de många faror som det dagliga
livet innebar.
Nutida
vetenskapsmän har försök förstå och definiera de föreställningar som för den
förhistoriska människan måste ha tett sig tämligen enkla och självklara. Det
verkar troligt att en sådan primitiv föreställningsvärld måste ha innefattat
sådana tankar som att alla naturfenomen behärskades av osynliga andar, att
sådana andar begagnade sig av magiska krafter och att människorna med hjälp av
lämpliga former av magi själva ibland kunde få kontroll över det som hände
runtomkring dem genom att påverka de andar som styrde dessa händelser."
Vi har använt två ord som är relevanta just nu för att få en klarare
bild av hela det andliga faktumet,
de är: integrering och binda ihop.
Dessa ord är
utmärkande för ena livets sida.
Den andra sidan,
som alla vet, består av opposition, motstånd, vägran att acceptera och underordna sig
till Livets grundläggande lagar. Till
denna aspekt ska vi nu rikta all vår uppmärksamhet för att kunna ( i fullkomlig
likhet eller överensstämmelse med) identifiera oss och vår roll i livet.
Tillståndet
av medvetande i oss människor är ingalunda ett resultat av var och ens egen
prestation, eller andel vi har vunnit eller skapat oss med våra egna medel,
utan hör till själva livets vetande eller visdom, av vilken vi har erfarit en
liten del, just precis av den anledningen att vi är människor, att vi råkar
inneha ett sammansatt levande väsen som Livet har avbildad till sin egen image
och liknelse.
Därför är
medvetandetillståndet just precis den tidpunkten då saker och ting uppenbaras
inom oss, eftersom via dessa tillfällen befinner sig Livet och vi på samma våglängd.
Så snart vi
själva börjar att "leka" med
kunskaperna, och göra egna bedömningar hit och dit, eller vägra att gå vidare
med ens eget förnimmande och stanna vid den tidpunkten vi själva anser adekvat,
överger vi den autentiska drivkraften som gjorde vår existens möjlig och hamnar
utanför ordningen och föreningen med Livet.
Anden är
själva livets väsen, dvs. dess innersta, det mest intima av allt. Med andra ord,
den viktigaste delen av vår egen personlighet.
Den
upprör ”vårt
livs” eller själens intima rådgivare, nämligen, vårt tankesystem, på sådant sätt att det
uppstår konfrontation dem emellan, motstånd, konflikt,
och vi blir ledsna av det här dilemmat, fast i omedvetet tillstånd, så länge vi
inte upptäcker och identifierar anden i
oss.
Om allt
detta handlar skrifterna som man kallar för: Gamla
och Nya Testamentet, "Bibeln", "Heliga Skrifter" och till och med "Guds ord".
Från första
sidan till den sista nämns och behandlas ordet ande
och dess relation till oss människor, så att man rent av skulle
kalla dessa skrifter för: "det andliga
faktumet" genom den mänskliga
historien; en process som just nu är
inne i sitt mest dramatiska och avgörande skede.
Dessa skrifter
är inte de enda som relaterar oss till det andliga
faktumet, tvärtom.
Över hela
världen och under alla tider har vi haft gott om uppgifter, (inte alla gånger
tydliga och klara men viktiga ändå) om den andliga
verksamheten.
Den tid vi
nu lever i är inte ett undantag långt därifrån.
Aldrig
tidigare har mänskligheten varit så nyfiken på ämnet, kanske därför att vi har
skaffat oss så mycket kunskap som inte tillfredsställer våra mest närliggande
behov och vårt välbefinnande.
De skrifter
vi strax ska få bekanta oss med, medger och garanterar en tid då Gud ska flöda över, eller utgjuta Anden över hela världen, Guds Ande eller
den Helige Anden. Detta betyder att Guds mäktiga och aktiva närvaro eller närhet ska bli förnimbar eller märkbar över hela jorden.
Denna tid har två specifika perioder: den första döptes
under evangelisternas levnadstid till det grekiska ordet ”kairos”, som betyder = en räddnings era, en
möjlighetsperiod till befrielse, eller en dispensintervall, innan den andra och
avgörande som alla har hört talas om någon gång och som kallas för ”de sista dagarna” , ”domedagen”
, mm.
Vi står just
nu precis mellan dessa två perioder, d.v.s., än så länge har vi tid till
eftertanke och till attitydförändring.
Vad allt
detta innebär kommer vi framöver att göra oss bekanta med, med hjälp av de
texter vi ansett vara relevanta till behandlingen av det andliga faktumet i den andra delen, som
betraktar det andliga i specifikt, enligt bibliska skrifter och
författarens personliga erfarenhet.
Nästa: Del 2 Det Andliga i Specifik.
Ronneby - Sweden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar