5.- Evolutionsteorin.

5.- Evolutionsteorin.

Som ett sätt att rättfärdiga våra mänskliga resonemangsstrukturer, har det blivit en trend att komma fram med den ena efter den andra teorin, för att bestyrka med hjälp av dem, det som enskilda individer eller en hel generation har lyckats bli medvetna om i hela verkligheten vi deltar i.
Vi glömmer med detta, avsiktligt eller ej, att redan långt innan vi föddes hade många andra likasinnade kommit fram till det fullständiga igenkännandet av livet i övrigt, fast det var inte tillräckligt i alla fall, för att förändra historiens gång och människans mognad.
Det kan vara mycket möjligt att våra förfäder för länge sedan visste med mycket större precision om allt detta som vi, med hjälp av alla experiment och alla sorters resonemang har vi kommit på nuförtiden.
Ändå har vi fortfarande den envisa attityden att inte acceptera det som vi själva inte fattar eller kommer underfund med. Det bästa exempel på detta gäller de erfarenheter som specifika människor i alla tider har haft, och som har givit anledning till att betrakta verkligheten som en planlagd verksam aktivitet som styrs med kunnande och omsorg.
Det här ställer oss inför det permanenta valet mellan att anförtro oss, inte bara till våra egna slutsatser utan även till andras, eller bli påverkade, avsiktligt eller ej, av våra egna eller andras resonemangsstrukturer.
Exempel på detta har vi i den så kallade "Evolutionsteorin" som har tolkas på flera olika sätt.
Från "Nationalencyklopedin"-1996:  

Utvecklingslära: "Benämning på teorier och föreställningar om att naturen och människan genomgått en ständig utveckling. Detta kan avse rent biologiska förhållanden och anknyter då till Darwins teori om arternas utveckling inom växt och djurvärlden.
Termen används också i överförd mening inom andra områden, t.ex. i samhällsbeskrivningar och politisk debatt.
Historiskt sett börjar man på allvar tala om arternas föränderlighet först under 1700-talets senare del.
Linné och hans samtida utgick från tanken att arterna varit konstanta sedan skapelsen, även om vissa tvivel gjorde sig gällande. Linnés motståndare Buffon hävdade att inte bara jorden utan i viss mån även djurvärlden genomgått en utveckling. Erasmus Darwin, Charles Darwins farfar, ansåg att arterna förändrats genom någon inneboende kraft, en föreställning som i olika skepnader skulle återkomma under romantiken.
Olika slags utvecklingsteorier fanns således före Darwin. Särskilt framträdande blev JB. de Lamarck, som framförde sin teori i "Philosophie zoologique"(1809).
Han antog att organismerna hade en inneboende drivkraft eller känsla som strävade efter att åstad­komma en balans med omgivningen. Denna anpassning till naturen innebar att organ eller lemmar som användes flitigt utvecklades, medan de som användes sällan blev tillbakabildade.
De förvärvade egenskaperna ärvdes till nästa avkomma, och på så sätt förändrades arten.
Med Darwin förändrades läget. Han hade tagit intryck av Charles Lyells beskrivning av den geologiska utvecklingen som en mycket långsam och utdragen process med ständiga, små förändringar; under en lång tidrymd kunde sådana förändringar bli avsevärda.
När Darwin tillämpade detta synsätt på det biologiska området, tyckte han sig kunna konstatera att arterna så småningom hade förändrats så kraftigt att man kunde tala om nya arter. Nyckeln i denna process var det naturliga urvalet, dvs. i kampen för tillvaron överlevde den som var bäst anpassad till en viss miljö.
Individens anlag överfördes till avkomman, och efter många generationer var hela arten bättre anpassad. Darwin menade i motsats till romantikerna att utvecklingen inte styrdes av någon inre kraft utan genom slumpvisa förändringar, där de egenskaper som visat sig mest konkurrenskraftiga i den aktuella miljön fördes vidare. Denna tanke, som tycktes föra fram slumpen som styrfaktor, var svår att smälta för teologer och idealister, som utgick från en gudomlig skapelse och konstanta arter. Darwin ansåg också att levande arter utvecklats ur tidigare arter, s.k. härstamningslära eller descendensteori. Allt detta gav upphov till häftiga diskussioner under 1800-talets andra hälft.
Samtidigt med Darwin framlade Alfred Wallace en mycket likartad teori om biologisk utveckling. Dessutom uppträdde en rad samhällsfilosofer med olika utvecklingsteorier. I sin positivistiska filosofi framställde Auguste Comte mänsklighetens utveckling som en naturlag, vilket bidrog till tidens framstegstro. Herbert Spencer såg samhället som en organism och menade att dess naturliga processer skulle få ha sin gång utan att staten skulle gå in och störa utvecklingen.
Tillämpningen av ett sådant biologiskt synsätt på samhället kunde drivas ännu längre och leda till en socialdarwinism som menade att människostammen blev starkare om vi lät svaga och sjuka gå under. Liknande tankegångar, främst om den vita rasens överlägsenhet, låg bakom den västerländska kolonisationens program. I modern sociobiologi anses att biologiska processer i hög grad styr, eller bör uppfattas som modeller för, mänskligt handlande.
Även i antropologiska beskrivningar tillämpas ofta olika former av utvecklingsmodeller."
Om vi tar en snabb granskning på den här ”läran”, (vetenskapsgren) kommer vi fram till följande  anmärkningar :

1.- Det hela är inget annat än ett väl strukturerad resonemang som försöker komma till rätta med en av de många stora frågor som mänskligheten fortfarande håller på med att söka svar till, eftersom vi än så länge inte har fått fram en helhetsbild av verkligheten, som egentligen är hållbar.

2.- Denna lära avspeglar ett imponerande missnöje med de diffusa förklaringar om universums ursprung som de religiösa kretsarna alltid har gjort gällande. Dessa yttringar är inget annat än fattiga formuleringar och tolkningar av skriftliga dokument, som betraktas som ”heliga” och som inte går att ställa under debatt, eller tolka på ett annat sätt än det som ledarskapet rekommenderar.

3.- Som alternativ integreras på detta vis tillgängliga uppgifter, i första hand av religiös karaktär in i det allmänna vardagslivet.
Man hittar sällan en vetenskapsman som inte ser i bibelns ”Genesis” en symbolisk berättelse av det händelseförloppet som betraktas som ”skapelse”, å ena sidan, och ”evolution” å den andra.

4.- Den mest svaga punkten av hela lärans resonemangsstruktur är avsaknad av en styrande drivkraft som övervakar, rakt över hela vägen, de olika stadium som de olika organismer går igenom.
Man skulle mycket väl kunna ”tänka sig” , att anledningen till det är den olust att åter­igen hamna i symbolernas labyrint eller att på detta vis markera distans till påståendet om en ”Guds” existens och universums skapare. ”Någon” som nästan alla människor inte känner till.
Med andra ord; man skulle kunna sammanfatta huvudtanken som driver fram den här evolutionsargumenteringen i detta resonemang : ”allt existerandet är konsekvens av en kontinuerlig tillväxt som startade från den minsta lilla enkla cellen, via mäng­der av tillfälligheter, ända fram till dem mest komplicerade, kända eller inte, under ett fasansfullt långt tidsskede. Alltså, det finns ingen ”Gud”, ingen person eller väsen som driver fram sin vilja i universum och som kan hejda dess fortgång, eftersom det är främst omständigheterna eller konjunkturer som styr förhållandena i de levande organismers livstid och livsvillkor”.
Det här är inget annat än en formell deklaration av tillvaron som en ”öppen fråga” eller ”fri access” till allt möjligt. Om allt styrs av slumpen eller tillfälligheterna, så gäller det att skaffa fram förhållanden som ska leda till det som vi människor vill nå. På detta vis rättfärdigar man alla sorters resonemang och handlingar som dessa åstadkommer. Detta fenomen avspeglas tydligt, först och främst i de sociopolitiskekonomiska grunder som det moderna samhället vilar på. Det kommer vi att undersöka djupare längre fram.

5.- Som ett slag kompensation kommer man med ”slumpen som styrfaktor”. Slumpen betyder : tillfällighet, tur, chans, koincidens, mm.  
Det är väldigt svårt att ta för givet ordet ”slumpen” som om man menar att hela ”processen”, som vi kallar det hela för, är oförutsedda eller plötsliga sekvenser som hela tiden bildar mer och mer sammansatta mönster. Och detta, för det enkla sättet att det finns helt öppna vägar för att ta sig fram till det.
Det är mest rimligt att känna igen en strävan att betona den motsatta bilden av skapande verksamhet som framställs inom ”religion”. Inte en magisk eller  trolldoms akt, utan en arbetsam eller aktiv utvidgning som till slut sträcker sig ända upp till väsendet människan, via avklarade förberedande stadium.
I så fall handlar det inte om tillfällighet utan om kausalitet.

6.- Härstamningslära ingår också i den fria tolkningen av religiösa skrifter, som i sig inte hade för avsikt, på den tiden de skrevs, att redogöra med ”vetenskapliga termer” vad som egentligen hände, eller hur gick det till, steg för steg, mm.

Att vi människor härstammar från aporna är ett slag i ansiktet på alla dem som ser ”Guds” tillvägagångssätt som rent trolleri, magi eller liknande.
Längre fram kommer vi också att fördjupa oss i de här punkterna, till dess vill vi tillägga att tack vare sådana ifrågasättande attityder har vi kommit in på helt nya synsätt om omvärlden och oss själva, som på alla möjliga vis är i sig revolutionerande och i hel harmoni med ”Guds” avsikter, som vi också ska hantera i sinom tid.

7.- Anpassningen av biologiska mönster till våra samhällsstrukturer är ett mycket känsligt kapitel.  Ändå har man försökt att ge sig in på samhällsexperiment  med mycket deprimerande resultat. Detta millennium har åskådat de mest brutala, grimma och meningslösa erfarenheter, på grund av spridningen av sådana argumenteringar.

8.- Det moderna samhället kännetecknas av nästan totalt avsaknad av stabilitet, som en följd av diverse anpassningsförsök som har satts i verket under de sista decennier, i avsikt att verifiera något som vi kunde kalla för:

”den mänskliga överlevnadens  styrkedemonstration”.

Om man använder sig av uttrycket ”det är endast de starka som överlever”, så är en självklarhet att de flesta vill känna sig delaktiga bland dem starka, och detta  framkallar en ny ”vilda västerns period” över hela världen, med respektive konsekvenser.

För att vidare undersöka begreppet "utveckling", som enligt ordlistan skulle betyda:"förbättring", "prestation", "klargörande", ”framsteg”, ska vi nu ta en titt på en annan revolutionerande människa som efter en lång tids forskning och arbete på det här området, omsatt  sina synpunkter i boken "Fenomenet Människan".
Han heter Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955), präst, geolog, paleontolog, teolog och filosof. 

Kärleken som energi sida 213-216.-   (som styrfaktor menar han)

“Vanligen sysslar vi bara med den känslomässiga sidan av kärleken med de fröjder och lidanden som den orsakar oss, och vilket raffinemang har inte slösats på att analysera allt som hör dit! 
Här ska jag emellertid studera kärleken i dess naturliga dynamik och i dess betydelse för evolutionen för att på så sätt förklara de sista faserna i fenomenet människan.
Betraktad i sin fulla biologiska realitet är kärleken ( dvs., ett väsens affinitet med ett annat ) ingalunda begränsad bara till människorna. Den är någonting som utmärker allt liv och kombineras på olika sätt och i olika grad med alla de gestalter, i vilka den organiska materien successivt framträder. Hos de oss ännu ganska närstående däggdjuren känner vi lätt igen den i dess skilda uttrycksformer: sexuell lidelse, faders- eller modersinstinkt, gruppsolidaritet etc.
Längre bort, dvs. längre ner på livsträdet, är analogierna mindre klara. De suddas ut, tills de slutligen knappast kan urskiljas. Men här måste jag upprepa, vad jag redan tidigare har sagt om " tingens inre sida ". Om det inte redan hos molekylen -i otroligt rudimentär form visserligen, men ändå som en antydan fanns en benägenhet att ingå förening, så skulle kärlekens framträdande också på en högre nivå, i dess mänskliga form, vara fysiskt omöjligt. I princip måste vi anta att den, i varje fall i ett begynnelsestadium finns med i allt varande - eftersom vi otvivelaktigt kan konstatera dess närvaro hos oss själva. (M)
Och när vi runt omkring oss iakttar den stigande vågen av medvetande som förenar sig, så ser vi att den faktiskt inte saknas någonstans. Redan Platon kände till detta och gav det odödliga uttryck i sina dialoger. Senare har medeltidens filosofi med tänkare sådana som Nicolaus av Cusa fackmässigt behandlat samma tanke. Under kärlekens krafter är det världens fragment som söker sig till varandra, på det att världen må bli till. Detta är ingen liknelse - och mycket mer än bara poesi. Den må vara kraft eller krökthet, den universella kropparnas gravitation som frapperar oss så starkt är bara frånsidan eller skuggan av det som verkligen driver naturen. För att upptäcka den kosmiska energikällan, måste man, om tingen har en inre sida, gå till den inre, radikala zon som är de andliga attraktionskrafternas.
Kärleken i alla dess schatteringar är ingenting annat och ingenting mindre än det mer eller mindre direkta spår, som universums psykiska konvergens mot sig själv avsätter i elementets hjärta.
Och detta är kanske, om jag inte tar fel, det ljussken som kan hjälpa oss till en klarare överblick."

Vi kunde  citera väldigt mycket av Pierre Teilhard de Chardins skriftliga arbetet, och nämna många andra människor som har varit aktiva i det permanenta sökandet efter sanningen, fast det verkar som att ju mera aspekter man omfattar, desto svårare blir det att tillfredsställa det språkliga, och följaktligen även tankeverksamheten. Därför har man skapat, bl.a., hela detta paket med elektroniskt databaserade redskap för att kunna sammanställa information och kunna använda den till att förverkliga våra önskemål.
Den kolossala komplexiteten som vi är inneslutna i, envisas vi att ”förstå” in i detalj, för att göra bruk av den som vi behagar.
Allt vårt kunnande och alla våra krafter som den sista tiden bevittnat, syns vara en tendens att utmana och förstöra allt det som redan existerar, som ett instinktivt tecken på övermod, otrygghet och osäkerhet.
Det är inte så konstigt att allt det här ostabila som karakteriserade hela 1900-talet oroar.
Ordet "utveckling" står också för: "progress", dvs.: ”förbättring”, ”fulländning”, ord som man väldigt ofta använder inom det s.k. religion som är den följande arbetspunkten vi ska ägna oss att utreda, eftersom vi rör detta begrepp flera gånger.
Innan vi lämnar det här avsnittet vill vi poängtera det faktum att inte bara evolutions teorin har skakat mänskligheten under förra seklet.
Det finns flera andra som bidrar till att man inte länge kan vara absolut säker på någonting.
Bland dessa andra teorier hittar vi: materialismen, relativitet och “Big bangs“ teorin som de mest inflytelserika och praktiskt utnyttjade i våra mänskliga relationer. Inget av dem berör begreppet ande, snarare tvärtom. Alla liksom evolutionsteorin, förhåller sig till den synliga sidan av tingens väsen, eller åtminstone åtkomliga till utforskning och bearbetning.
Det andliga faktumet har genier och vetenskapsmän förkastat, inte därför att det är för lätt utan därför att de aldrig har varit medvetna om detta ämne.

 Nästa: Religion-Gud-Anden.