DEL 2.- DET ANDLIGA I SPECIFIK

DEL 2.-

DET ANDLIGA I SPECIFIK
( Enligt bibliska skrifter och författarens personliga erfarenhet )

När man granskar bibeln krävs det en särskild guide för att kunna lyckas med att gripa tag i budskapet som dessa gamla skrifter innehåller. Om detta återkommer vi senare strax innan vi tar upp det första kapitel av gamla testamentet. Man fattar väldigt lite om inte någon hjälpare, tolk eller liknande, vägleder oss bland orden och meningarna till något begripligt, möjligt att assimilera, förståeligt och informationsgivande.
Den hjälparen kan inte vara vårt eget förstånd, för upplysningar och formen att framföra den, är inte av filosofisk disposition utan av ren andlig inspiration. Hjälparen måste då vara andlig.
Vi har redan förklarat att vi också är andliga, fast den del av oss är egentligen ”död”.
Den måste väckas till liv, fast inte enbart till vårt personliga liv ( själ ), utan till det allomfattande Livet. Varför det är så och hur vi kan lösa detta problem ska vi försöka svara på i de närmaste raderna.
Via den mänskliga historien kan man se från tidigt stadiet att våra förfäder, varje gång de assimilerade nya kunskaper, försökte kodifiera dessa informations bitar på sådant sätt att endast ett fåtal utvalda kunde tolka dem och utnyttja dem.
Detta berodde på att det från början har funnits olika tendenser eller avsikter bland oss människor, i enlighet med den mångsidiga potentialen som den varelsen vi är bär med sig.
Alltid har funnits gott om bedragare och respektlösa individer som kränker till och med det mest heliga, enbart med avsikten att tjäna pengar på bekostnad av de människor som står i behov av tröst och vägledning inför livets omständigheter.
I denna kontext, att kunna räkna med väl insatta andliga rådgivare har det varit en sällan upplevd företeelse. Det mest vanliga är att träffa förkunnare som är magnifika på att citera olika delar av skrifterna, men som på intet sätt kan med sina egna ord förklara för sig själva och för andra, det mest väsentliga budskapet som de här skrifterna innehåller. Detta beror på att förbindelseelementet för att kunna hämta information från skrifterna inte är varken ord eller tankar, utan anden. Visst kan man läsa dem, fast man inte fattar texternas avsikt och sammanhang, om inte samma ande som hjälpte till att utforma dessa skrifter infinner sig hos den person som läser dem.
Även om de skrifter som ingår i bibeln betraktas som andliga uppenbarelser, finns det gott om andlig verksamhet som inte stödjer sig på dessa skrifter. Sådan aktivitet har förekommit i alla tider, har sin egen tradition och sina egna syften. Vi erkänner att vi inte fokuserar oss på det område, eftersom vi inte har den minsta aning om denna verksamhet, vi har ingen erfarenhet alls om dess tillvägagångssätt, och vi står direkt förbundna med ”Andarnas Fader”, och i enlighet med Jesus från Nasarets förkunnelse om Guds Rike.
Det här är nödvändigt att tillkännage detta, därför att den oenighet som karakteriserar det som kallas för ”religion”, och som också avspeglas i den sekulariserade delen av samhället i övrigt, beror helt och hållet på att vi inte stödjer oss på samma grund.  Inte bara när det handlar om tillit utan även i det praktiska. Detta kommer vi att ta upp under behandlingen av ”Visdomens bok” lite senare.
Hela den mänskliga historien kan kort sammanfattas som den ständiga kamp de gamla religionerna talar om mellan "ljusets söner" och "mörkrets söner", det som också kallas för "det goda" och "det onda", fast för oss är det väldigt svårt att skilja på dem, eftersom vi själva står mitt i spelet.
För att ha en bättre insikt om den här problematiken är det aktuellt att granska vissa termer, från historisk synpunkt för att få riktig grepp på denna gåta.
Från "Nationalencyklopedin" .1990:

Demon : “Ond ande, särskilt i judisk, kristen och islamisk tradition. Det grekiska dai'mön avser ursprungligen en opersonlig ande eller ödesmakt men också, liksom latinets genius, en persons eller lokals skyddsväsen. Diminutiven daimonion åsyftar företrädesvis ett lägre andeväsen, med tiden oftast ett ont sådant. Demonerna i tidig kristen tradition uppträder oftast som kollektiv, t.ex. som "onda andar" i Nya Testamentet (1917 års övers.; NT 1981 har "demoner") samt som jinner bland araberna och som pretas i Indien. Ibland talas om en "demonernas furste", såsom Beelsebul, Satan eller Iblis. Ofta har demoner förknippats med besatthet, sjukdomar, plågor och dödsrike.
I Gamla Testamentet liksom bland judar och kristna har andra folks gudar ofta uppfattas som demoner. En motsvarighet finns vid andra religiösa konflikter eller vid religionsskiften, då föregående religions gudar omtolkas till farliga makter; på indoiranskt område demoniserades sålunda asuras i Indien och daevas i Iran."

Djävul (av lat. dia'bolus, av grek. dia'bolos eg. "förtalare", "anklagare", av diaba'llö "förtala") 
“I kristendomen benämning på den onda makt som är Guds motståndare i världen.
Ordet diabolos används i Septuaginta (grekisk översättning av Gamla Testamentet) för Hebr. sata'n som betyder "åklagare"; i några fall (Job 1-2,Sak. 3:14) anklagar denne just människor inför Gud. En enda gång (1 Krön. 21:1) används ordet om en makt som anstiftar ont. I judendomen efter babyloniska fångenskapen utvecklades tron på en ond makt med olika namn, t.ex. Mastema och Belial. Nya testamentet använder både "djävul" och "Satan" som benämning på denna makt; den identifieras dessutom med syndafalls be­rättelsens orm som förde in synden i världen. Den onda makten kallas också  Beelsebul, de onda andarnas furste". Det var Satan som "frestade" Jesus, dvs. satte honom på prov, efter dopet (Matt. 4,Mark 1,Luk. 4). Han är "denna världens furste", kyrkans och de kristnas ständige motståndare och frestare; utan Kristus är människan utlämnad i hans våld. I den sista striden skall han besegras och kastas i avgrunden (Upp.12:9,20:2-3).
I den tidiga kristna teologin spelar tanken på djävulen en viktig roll, och Kristus framställs som hans besegrare. I anslutning till Jes. 14:12 uppfattade man djävulen som en fallen ängel (Lucifer).
De som skulle döpas fick genomgå exorcismen; före dopet skulle de avsvärja sig djävulen och hans förförelser. I folklig tro spelade onda andar (demoner) ofta en större roll än djävulen själv."
"Inom islam kallas djävulen Iblis (arab. av diabolos) eller Shaitan (Satan).Tron på
onda andemakter förekommer även i många andra religioner."

Det finns inte något som irriterar oss så mycket som det onda, och därför har detta stort inflytande i vår personliga disposition att prata om religion, Gud, änglar, andar, osv.
För det mesta är det onda, döden, sjukdomar och katastrofer, mm., den första anledningen till att inte bli intresserad eller motiverad för att delta i något samtal om det andliga.
Det finns flera skäl men i princip är den här specifika problematiken den mest svåra att undanröja inom oss själva för att känna lust eller vilja att uppfatta eller förnimma allt det som verkar vara så invecklat.
Det är inte något nytt. Man har försök på många olika sätt under alla tider och överallt i världen ”tolka” det som sker i naturen och inom oss, med det som våra tidigare generationer överlämnade som facit till oss som utgångspunkt, i en väldigt lång kedja som sträcker sig ända fram till nu.
I alla dessa tolkningar finns det gemensamma punkter under begrundan av universum, verkligheten, livet i sitt nuvarande tillstånd.
En av dessa punkter handlar om två stora krafter som kämpar mot varandra i syfte att härska, framför allt över hela mänskligheten och planeten vi vistas på.
Även från ”Nationalencyklopedin”: 

Dualism (av lat. dua'lis "som har med två att göra", av lat. du'o "två"), uppfattning som räknar med två skilda grundprinciper.
1.- Inom filosofin: ontologisk teori beträffande universums byggstenar som innebär att dessa är av två skilda slag, andliga och materiella, och att ingen av dem kan reduceras till den andra. Det materiella (fysiska) och det andliga (psykiska) är två grundkategorier i försöken att förstå och förklara universum. Descartes filosofi är dualistisk i denna mening, i motsats till exempelvis Demokritos atomlära, som är monistisk i den mening att den bara räknar med byggstenar eller substanser av ett slag, nämligen atomerna. Descartes teori skiljer sig också från pluralistiska teorier som räknar med en mångfald olika typer av substanser.
2.- Inom religionsvetenskapen: en åskådning som räknar med att tillvaron består av två komponenter eller styrs av två makter, som kan komplettera varandra (komplementär dualism) eller ligga i strid med varandra, varvid de i allmänhet be­stäms som god resp. ond (antagonistisk dualism). Inom religionerna förekommer också varianter av en filosofisk dualism. Motsatsen är monism, enligt vilken allt existerande tänks utgöra en enhet.
Ett klassiskt exempel på komplementär dualism är den gamla kinesiska religionen som räknar med två grundprinciper, yang och yin, det manliga, ljusa och varma resp. det kvinnliga, mörka och kalla. Samspelet mellan dessa båda är tian dao, "himlens väg", men det rör sig här inte om strid utan om samverkan.
Inom indisk religion och filosofi uppfattas en dualistisk motsättning mellan det sanna varat (som är atman-brahman) och sinnevärlden ( mayas slöja som hindrar människan från den sanna insikten). Medan Shankaras advaitavedanta är monistisk och betraktar verkligheten som hel och odelbar, modifierar Ramanuja monismen till en form av filosofisk dualism så till vida som sinnesvärlden ses som en del eller form av det sanna varat. Ren dualism, dvaita, representeras av senare indiska religionslärare.
Den antagonistiska dualism finner vi mest utpräglad inom den iranska zoroastrismen. Enligt denna befinner sig den gode Ahura Mazda och den onde Angra Mainyu i strid med varandra. Den onde guden gör en "inbrytning" i den godes värld, och "blandningen" av gott och ont är ett faktum. Dock skall den goda makten segra till sist, varvid dualismen upphävs. En mera spekulativ riktning låter de båda födas som tvillingar ur den personifierade Tiden, Zurvan.
Mandeismen och manikeismen - båda iransk påverkade - uppvisar likaså en antagonistisk dualism. Enligt mandeismen fanns det från början en ljusets och en mörkrets värld, men ljusvärlden angreps av mörkrets makter, och världen skapades för att mörkret skulle försvagas genom att blandas med ljuspartiklar och till sist besegras genom dessas befrielse. Också manikeismen uppfattar vår värld som en blandning av ljus och mörker; målet är ljuselementens befrielse.
Inom den gnosticism som framträdde i Medelhavsvärlden i början av vår tidräkning förklaras det onda som en degeneration eller ett fall inom en från början god värld (pleroma), som delvis fångats i materien. Målet är andens återvändande till pleroma.
Den judisk-kristna formen av gnosticism företer en mindre markerad dualism än de iranskt påverkade formerna.
Judendomen och kristendomen företer båda dualistiska drag men är i grunden monistiska, eftersom den ende Guden ses som alltings ursprung. Det onda är inte en grundprincip i tillvaron utan har tillkommit genom ett syndafall (bland änglarna eller människor). Det väcker frågan i vad mån Gud är ansvarig för det onda i värld­en, det s.k. teodicéproblemet.
Tanken på en från Gud skild, ond makt spelar inom judendomen en underordnad roll. En antagonistisk dualism - troligen iransk inspirerad - möter i Dödahavsrullarna. Gud har skapat två andar, ljusets och mörkrets ande, och de båda strider om herraväldet bland människorna. Till sist skall dock mörkrets ande besegras och enheten därmed återställas. Gnosticerande föreställningar om att den gudomliga Shekina ("Närvaron") har hamnat i ondskans våld och måste befrias möter inom kabbalistiska riktningar och i chassidismen.
Inom den tidiga kristendomen bröt sig monistiska och dualistiska tendenser mot varandra. Origenes lärde att allt (också djävulen) har utgått från Gud, och att allt därför skall återvända till honom. Mot Origenes fastställdes som den förhärskande uppfattningen att djävulen visserligen är en av Gud skapad ängel som fallit, men att han aldrig kan bli frälst: djävulen, demonerna och helvetet skall bestå för evigt men kommer att efter yttersta domen existera isolerade och oskadliggjorda.
Dualismen inom religionen kan ses som ett försök att förena tron på en Gud med insikten om det ondas realitet. Inför den logiska svårigheten att förena Guds godhet och allmakt har vissa teologer under 1900-talet (bl.a. Gustaf Aulén) tillgripit en antagonistisk dualism som förklaringsgrund. Gud är inte allsmäktige men strider mot det onda i världen och kommer till slut att segra. Vad det onda i så fall kommer ifrån lämnas i allmänhet som en öppen fråga." 

Vid denna tidpunkt vi lever i, bör vi vara mest nyfikna på dessa ord som hänsyftar till själva problematikens upplösning än på alla andra detaljer.
Det finns inte någon anledning att längre tvivla på tidens inverkan i våra mänskliga relationer, eller inte känna igen i oss själva, den kontinuerliga kampen om viljan att göra eller inte göra, antingen på det ena eller det andra sättet.
Att det finns mängder av osynliga krafter som påverkar oss och naturen är inte heller något som vi inte är medvetna om efter alla forskningar och experiment på diverse områden.
Det enda som våra forskare aldrig har kunnat undersöka, och som fördenskull kvar­står som ”en okänd sfär”, är den andliga dimensionen. Konstigt nog är det på detta område allt kommer att avgöras i sinom tid, enligt de flesta traditioner som behandlar och förklarar på olika sätt, verkligheten vi lever i.
Kanske har det fördenskull alltid funnits en sorts gräns eller skiljelinje mellan vetenskapens alla grenar ( den mänskliga strävan att samla kunskap på egen hand ), och den andliga verksamheten, som står för livets visdom och vetskap.
Därför kommer det kanske aldrig att bli någon sort samarbete dem emellan, och till slut är det den mäktigaste som kommer att fullständigt besegra den andre.
Låter det konstigt?
Är det inte något av det slag som gav upphov till den här nuvarande situationen vi är mitt uppe i?.
Det finns gott om skrifter som pekar på en tid då frågorna ska besvaras i praktiska termer. En tid då allt som varit dolt kommer fram i ljuset, som ett sätt att få slut på spekulationer, lögner och bedrägerier.
Den tiden väntas med spänning på många olika håll världen över, många andra, som vi till exempel, har redan nu börjat beskåda fullbordan av dessa tidiga berättelser, och har redan tagit parti för sanningen i alla avseenden emot lögner och falskhet.
De tre första berättelserna av de skrifter som vi strax ska undersöka, innehåller de mest grundliga informationer vi behöver för att placera vår ämnesuppgift i direkt relation till den bibliska kontexten, trots att dessa skrifter är de mest svåra att överblicka och assimilera, för dess beslöjade litterära struktur.  
Den viktigaste anledningen vi har för att sammanknyta detta material med vårt arbete med det andliga, är uppgifterna om de mänskliga resurser som läggs fram i tredje kapitlet, i den känsliga berättelsen som utspelas i Edens lustgård.
Eftersom vi själva har fått en hel del erfarenheter under vägledning av Sanningens Ande, som vi ska granska ingående med hjälp av Johannesevangeliet, kommer våra kommentarer till dessa skrifter att vara en aning avvikande från de sedvanliga, och våra hänvisningar mer relaterade till denna tid vi lever i än till något annat.
Vi kunde gärna översätta detta dokument till språket och vokabulär som vi brukar just nu, men tyvärr har vi ont om tid och resurser. Därför har vi valt den modernaste versionen som finns åtkomlig, och vi beklagar mycket att den inte finns på svenska.
Den är :"The New Jerusalem Bible", study edition 1994 års upplaga. (T.N.J.B.)

Innan vi börjar granskningen av det första kapitlet ska vi tillägga att författaren till denna essä åtar sig uppgiften att vägleda och hjälpa dem som ska följa efter denna revidering av bibliskt material, i enlighet med den personliga erfarenhet han har inom den andliga verksamheten, tack vore ”Mannen från Nasarets” förkunnelse och förverkligande av ”Guds rike”.
Det enda bevis som ska intyga tillåtelsen för att kunna göra det, vilar i antalet nya upplysningar som författaren ska lägga fram, och sambandet mellan dessa och nuet.

 Nästa: Genesis

Ronneby - Sweden