Religion - Gud - Anden.

6.- Religion.

Ett ord som kommer från lat. religio, religare = binda fast.
Enligt ordboken skulle det betyda: gudsdyrkan, gudalära, ”tron” på ett eller flera gudom­liga väsen eller ett högsta värde.
Här måste vi också klargöra att under det gemensamma ordet religion har man bundit ihop alla typer av kult, idolisering, "tro" eller dyrkan av olika slag, när själva ordet är relativt nytt i förhållande till alla dessa urgamla mänskliga traditioner och trender.
Religion ursprungligen betyder inte ”dyrkan”, för sådan har man utövat från historiens begynnelse. (engelska = worship)
Ordet religion står för det historiska faktumet att under det romerska imperiets tid kom det som kallas för kristendomen med sitt specifika budskap om:

                    "pånyttfödelsen ", regeneration, återupplivning,
          re =åter - ligion=förena, förbinda.

På den tiden föddes benämningen religion för att inom det romerska imperiets territorium och dess omgivningar, identifierar den dåtidens aktuella rörelse som angav Jesus Kristus som Mästare och Frälsare, den judiske Messias.
Det unika med ”kristendomen” är beskedet att genom godkännande av Jesus Kris­tus som medlare ( medium ) kunde man återigen komma i kontakt med det som man i det nuvarande tillståndet är död till, nämligen : Gud, Anden, Livet.
Fördenskull var det nödvändigt att offra sig själv för att bereda vägen för den Helige Anden, dvs. Guds personliga andetag som fullföljer Guds arbete med att skapa människan till sin egen avbild.
I och med detta utsuddade den gamla pakten ( testamentet ) mellan Gud och mänskligheten, och infördes det nya till följd av den mänskliga illojaliteten för att infria sin andel i den tidigare pakten.
Gud själv var med, närvarande i människan Jesus från Nasaret, för att lära oss den rätta vägen till livet, det oändliga livet som vi själva inte på något vis kan komma i närheten av. 
Förkunnelsen sammanfattas i ordet  Evangelium som betyder: budskap, glädjebudskap om Guds rike, det historiska folket Israels hopp i sin dyrkan till ”Yahweh”, ordet vi också kommer att ta upp senare.
Ordet religion hör icke alls till det s.k. Gamla Testamentet, utan härstammar från de två språk som rent historiskt utvecklades vid sidan om folket Israel, och som även rent historiskt har dominerat vår nuvarande civilisation tills denna dag, nämligen det grekiska och det latinska.
Den nuvarande tids räkningen står i direkt förbindelse med dessa historiska fakta.
Inflyttande från dessa tre stora folkgrupper över den s.k. västerländska civilisationen är konkret och uppenbar.
Religion är i praktiska termer varken någon typ av organisation eller någon sort lära.
Biologin är den enda disciplinen som man skulle kunna associera med religionen vi argumenterar för, eftersom bägge handlar om Livet, fast på olika nivåer.
Forskningen och i högsta grad inom biologin är inte inriktad för att hitta sanningen utan för att komma fram till bevis som bestyrker den ena eller den andra teorin och som berättigar dess "tro" eller dess giltighet.
Och här hamnar vi direkt på begreppet som är innerst liggande till det som uppfattas som religion, "tro":
Från "Nationalencyklopedin".-1995:  

Tro : 1.- "Förmodan att viss information om sakförhållanden är sann;

         2.- Tillit riktad till viss person;

         3.- Religiöst bestämd livshållning och livstolkning.
Där livshållningen uppfattas som bestämd av en personlig Gud är tro central i en sådan religions självförståelse. Tro innebär då tillit ( förtröstan ) till denne Gud, och försanthållande och accepterande av vad han anses ha uppenbarat, men en i tilliten baserad tro blir inte bara förmodan utan övertygelse och handling. Judendomen, kristendomen och islam är trosreligioner i denna mening. Tro som livshållning ser vi i det tidiga Jesus ordet: "Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark. 1:15).
Enligts Paulus är det nya förbundet i Kristus baserat på tron, det gamla förbundet däremot på lagen."

I enlighet med det som vi hittills har kunnat ta upp angående ord, tankar, det men­tala, kommunikation, intelligens osv., ska vi nu jämföra vad Martin Luther ansåg om tro i sitt berömda företal till Paulus brev till romarna, för att på det sättet komma in i själva and­liga faktumets fokus.   

"Tro är inte en sådan självgjord mening eller dröm, som somliga håller för tro.
Och när de ser att livet icke blir bättre därigenom och att inga goda gärningar följer med den, fastän de kan både höra och talat mycket om tron, så förleder de till den villfarelsen, att tron icke är tillräcklig, man måste dessutom göra goda gärningar, om man vill bli rättfärdig och salig.
Detta beror därpå, att när de hör evangelium, så anammar de det och gör sig av egna krafter en tanke i hjärtat: jag tror. Och detta räknar de för en sann tro.
Men då den icke är annat än en mänsklig dikt och tanke, som hjärtats innersta aldrig tillägnat sig, så bär den ej heller någon frukt, och ingen bättring följer därpå.
Men tron är ett Guds verk i oss, vilket förvandlar oss och föder oss på nytt av Gud (Joh. 1:13) och dödar den gamle Adam, gör oss till helt andra människor i hjärta, håg, sinne och alla andra krafter och för den helige Ande med sig.
Ack, tron är ett levande, ivrigt, verksamt, mäktigt ting, så det är omöjligt, att den icke oavlåtlig skulle verka vad som är gott. Den frågar icke heller, om man ska göra goda gärningar, utan innan man frågar, har den gjort dem och är ständigt i färd därmed. Men den som icke gör sådana gärningar, han har ingen tro, han famlar och ser sig omkring efter tro och goda gärningar, och vet varken vad tro eller goda gärningar är, men pratar och orenar en massa om tron och de goda gärningarna.
Tron är en levande och dristig förtröstan på Guds nåd, så viss att man tusen gånger kunde dö för den. Och en sådan förtröstan på och visshet om Guds nåd gör människan glad, frimodig och oförskräck inför Gud och allt skapat: detta är den helige Andes verk i tron." 

Tro , i enlighet med dess användning i såväl judiska som kristna skrifter står för:
(enligt svenska språket) förtroende, tillit dvs. confidence på engelska, confianza på spanska, en intim ”affär” med någon eller något som man känner väl, är medveten om.
Under arbetet av ”Del 2” ska vi undersöka närmare den egentliga meningen med bruket av ordet tro i det praktiska och inom den så kallade ”religiösa” atmosfären.

7.- Gud.              

Det finns inget annat ord som är så radikalt invecklat som: gud, fast de flesta av oss har var för sig sin egen "föreställning" om vad det är för något.
Grundbetydelsen har spårat ur många gånger under historiens lopp, på ett sådant sätt att det har kommit att bli ett besvär i våra mänskliga relationer.
Den orsakar mer oenighet än själva ekonomin, som är den mest viktiga av alla våra aktiviteter i den praktiska vardagen.
Det enda som anknyter oss till den ursprungliga meningen med bruket av ordet, är vårt permanenta behov av svar till många frågor som vi aldrig har kunnat avklara på egen hand. Våra förfäder upplevde detta likadant, och de fick hjälp via sporadiska kontakter med någon som visade sig veta mer än de själva.
Därifrån härstammar beteckningen gud: den som har kraft, styrka, den förste, den främste, den som kan, i förhållandet till oss människor som inte vet och inte kan så mycket.
Uttrycket Gud är ett tecken, en symbol, en benämning som refererar till något specifik, som ingalunda är själva ordet Gud utan något varenda en måste erfara för att kunna igenkänna, identifiera.
En av de äldsta benämningar, och som fortfarande är aktuell, är kananéernas él som man hittar, t.ex. i  Israel, Gabriel, Mikael, etc. fast mycket tidigare hade det redan funnits olika "namn" som referens till det som är Gud.
Före de skrifter, som beskriver framför allt de olika erfarenheter många människor gick igenom med Gud, fanns det gott om muntliga traditioner som baserades på särskilda upplevelser, händelser och omständigheter som förbinder oss än idag, pga. vår mänskliga tillhörighet.
Våra tankegångar kan inte hantera beteckningen Gud.
Observera detta :   

Gudsbild: "De samlade och till stor del omedvetet bildade föreställningar som en människa har om Gud eller det som är utmärkande för gudar.
Enligt Sigmund Freud och de flesta senare psykoanalytiker är individers gudsbilder en projektion av inre "representationer" som de som barn gjort sig av fadern.
Enligt denna teori finns det inom varje människa föreställningar och emotionella reaktionsmönster som uppstått i relation till viktiga personer".

Hela vår mänskliga historia är fylld av olika sorters gudar eller idoler, ( namn och inte väsen) i ett försök för den mänskliga naturen att förhålla sig på rätt sätt till de översta makter som kan finnas tillgängliga och på det viset förse sig med  både trygghet och fördel gentemot sina likasinnade och omgivningen.
Från "Historisk Uppslagsbok" -Liber-1983:  

"Filosofi och naturvetenskap skapades av visa män i antikens Grekland, och på den tiden var de två ämnena en och samma sak. Det var filosofernas strävan att finna de grundläggande sanningarna som ledde dem till att göra naturvetenskapliga iakttagelser.
De tidigaste grekiska filosoferna, som Thales och Demokritos, försökte avgöra vad som var grundvalen för universums väsende, och huruvida det var statiskt eller statt i förändring. Sofisterna, som Protagoras och Gorgias, ifrågasatte om sanningen överhuvudtaget existerade eller bara var en fråga om personligt omdöme.
Sokrates, troligtvis den störste av alla grekiska filosofer, gjorde gällande att sanningen existerade och att dygd var en ofrånkomlig förutsättning för ett fulländat leverne.
Hans läror finns bevarade i hans lärjunge Platons skrifter. Denne trodde att ideala former existerar skilda från den vanliga världen.
Platons främste lärjunge Aristoteles (som var Alexander den stores lärare) utvecklade ett logiskt system och inledde också ett systematiskt studium av biologin.
Han trodde på en gud som alltings skapare. Hans verk studerades i Västeuropa i 2000 år och hans åsikter godtogs utan att ifrågasättas."

I det innersta av alla våra tankar, idéer och uppfattningar, finns rester av våra förfäders erfarna iakttagelser och förnimmelser.
Samma sak händer med varje ord vi använder oss av för att identifiera eller beskriva olika saker och ting.
En av dessa  handlar om Gud, ordet känner vi igen, men det som ordet står för eller representerar är fortfarande för de flesta av oss en stor gåta.
De människor som har haft ”kontakt” med den som är Gud, har lyckats med det, tack vore att det finns en väg till det ändamålet.
Den vägen är anden, ett ord som förekommer mycket ofta i våra historiska och mänskliga relationer, men som vi även under historiens gång har förlorat kontakt med, pga. de omständigheter som vi ska behandla längre fram.
Anden är medlet som kan leda oss till Gud, ty Gud är Anden i sin kännbara form.
Men även anden är något vi måste lära oss att igenkänna, att erfara, att uppleva inte i det teoretiska utan i det praktiska, som ett fenomen, dvs. företeelse, skeende, händelse.
Att konstatera detta är första steget för att aldrig mer ha någon ovisshet om det som vi kallar för Gud.
För Gud, den Allsmäktige, universums skapare, Israels Yahweh, den som har varit, är och kommer att vara alltid densamme, helig, rättvis, barmhärtig och god, är Livet, och livet är något som vi inte kan ignorera, utan tvärtom, det är något vi kan lära oss att känna mer och mer, i takt med vårt medvetande om ”henne”.

8.- Anden.

Nu  har vi kommit till huvudämnet av det här skriftliga arbetet.
Vi börjar med att ta en titt på faktaböckerna utan att glömma bort det latinska ordet spirit som motsvarar det som vi på svenska kallar för ande.
Från "Naturligt, Övernaturligt" -Forum -1990:

Spiritism: "Spiritismen är närmast en religion grundad på övertygelsen att människosjälen är odödlig, det vill säga att den överlever den fysiska kroppens död, och att det under vissa omständigheter skulle vara möjligt för de levande att komma i kontakt med dessa odödliga personer eller, om man så vill, andar ( latin=spiritus =ande ).
När de dödas andar vill ha förbindelse med de levande sker det i regel med så kallade medier som mellanhänder, personer med speciella talanger.
En sådan tro har utbildas i de allra flesta av de kulturer vi känner till. I några av dem har kontakten med andarna satts i system, vanligen under ledningen av schamaner, medicinmän, synska eller andra specialbegåvade personer, och den har kommit att spela en viktig roll inom religionen och helbrägdagörelsen."

Själ och ande =Astralkroppen.
"Föreställningar om att det inom människokroppen existerar en okänd dubblett, en energikropp av samma form och storlek som den fysiska kroppen, har säkert hört till våra primitiva förfäders första försök till filosofisk tankeverksamhet.
Var och en av oss har under sömnen kunnat iaktta hur denna mystiska kopia på egen hand har besökt fjärran platser och ibland till och med talat med människor som har varit döda länge.
Våra förfäder, som inte kan ha haft något större begrepp om psykologins lagar, kom troligen snabbt fram till den mycket näraliggande slutsatsen att det inne i människan fanns något som kunde röra sig på egen hand.
Tron på detta "något" har hållit sig kvar ända till våra dagar, och i de otaliga skrifter där det nämns har det fått många namn, av vilka de vanligaste är ande, själ, eterkropp och astralkropp.
Åtskilliga författare har använt två eller flera av dessa benämningar för att beteckna olika inre existenser, men trots många århundradens diskussioner om det mänskliga väsen­dets icke-fysiska beståndsdelar är det fortfarande svårt att definiera skillnaderna mellan själen, anden och astralkroppen (eterkroppen).
I varje människa finns det något som eldar henne, ger henne vitalitet, gör henne i stånd att dra slut­satser och att fungera både fysiskt och fysiologiskt. Detta har uttryckts så att människan har en själ.
I nyplatonismen är själen en dubblett av kroppen, gjord av ett finare ämne eller, som det heter, av ett ämne med en högre vibrationshastighet. Själen är andens boning och själ och ande överlever tillsammans den jordiska kroppens död. Efter denna död kommer man fortfarande att betrakta sig själv som ett materiellt väsen, och omgivningarna liknar dem man är van vid från jorden, även om de allmänt sett är vackrare .Det finns hus, kullar, blommor, böcker och andra föremål. Liksom själen är de gjorda av ämnen med en högre vibrationshastighet, och de kan formas och ändras genom ens vilja och önskningar.
Denna värld är emellertid inte den enda i sitt slag utan tvärtom bara den första i en lång rad sfärer eller nivåer. Det viktigaste inslaget i nyplatonisternas lära är att man går från de lägre till de högre nivåerna allteftersom man växer i vishet och andliga kvaliteter. Ursprungligen ansågs det att nivåerna omgav jorden i det ena lagret ovanpå det andra. Nu för tiden anses de befinna sig på samma plats men i olika dimensioner, det vill säga med olika vibrationshastigheter."

Anden är i själva verket navelsträngen som förbinder oss med Gud och därefter med allt det befintliga, på ett sanningsenligt sätt, på överensstämmande vis.
Det sker förenligt Livet till vilket vi tillhör av den enkla anledningen att vi lever.
För den skull är vi alltså andliga och därmed deltagare i en andlig process.
Det andliga faktumet är det drivande förloppet som samarbetar inom livet för att allt ska  finna sin plats och uppnå en total harmoni.
Det är den "naturliga" övergångsresurs som är aktiv i allt det existerande, från första början och till sin fullbordan.
Det är själva substansen som förverkligar meningen och målet av allt som existerar, i det synliga och i det osynliga.
Den resurs eller energi som är på väg att dominera i majestätiska termer över allt som hindrar eller motstår sin ära, sin makt, sin överlägsenhet.

Det är rent av Livets egen hemlighet.

Det är kraften som bär med sig visdom och kunnighet för att bemästra livet till fullo.
Det är visheten som styr all aktivitet som står till förfogande för våra iakttagelser, och till det som sker utan räckhåll för våra sinnen.
Det finns mängder av frågor som kvarstår som olösta delar av det s.k. övernaturliga, inte därför att de är av sådan karaktär, utan på grund av den bristande integreringen av dem i vår dagliga praxis.
Många tusen år har vi haft för att söka och finna. Det skulle egentligen vara lättare för oss efter alla erfarenheter att komma närmare sanningen, dvs. = äktheten, exaktheten, precision, absolut faktum.
Frågan är: Har vi gjort det?
Svaret är: bara delvis.
Från "In i det okända" - Det bästa -1983:

"Spöken och andar"

"Men bortsett från allegorier, romantik och bra historier, strider då inte själva begreppet spöken mot förnuftiga uppfattningar om verklighet och mot moderna västerländska åsikter om kropp, själ, liv och död?
Hur är det möjligt att de döda kan visa sig för de levande? Och vad menar vi egentligen när vi säger att vi har sett ett spöke? Också i våra dagar är det svårt att föreställa sig hur dessa frågor skulle kunna besvaras på ett tillfredsställande sätt.
Av alla vetenskaper är det bara psykiatrin som har kommit med en tänkbar förklaring.
Den antyder nämligen att spöken är yttringar av olika undermedvetna önskningar, olösta skuldkänslor och ett sammelsurium av inbillningar."
"Bland alla dessa spekulationer kan man slå fast att förhistoriska män och kvinnor levde i en värld som enligt deras föreställningar var fylld av andar; animistisk är den moderna beteckningen på en sådan värld -- och att de med hjälp av symboler och riter försökte behärska sin andebefolkade omgivning för att lättare överleva de många faror som det dagliga livet innebar.
Nutida vetenskapsmän har försök förstå och definiera de föreställningar som för den förhistoriska människan måste ha tett sig tämligen enkla och självklara. Det verkar troligt att en sådan primitiv föreställningsvärld måste ha innefattat sådana tankar som att alla naturfenomen behärskades av osynliga andar, att sådana andar begagnade sig av magiska krafter och att människorna med hjälp av lämpliga former av magi själva ibland kunde få kontroll över det som hände runtomkring dem genom att påverka de andar som styrde dessa händelser."

Vi har använt två ord som är relevanta just nu för att få en klarare bild av hela det and­liga faktumet, de är: integrering och binda ihop.
Dessa ord är utmärkande för ena livets sida.
Den andra sidan, som alla vet, består av opposition, motstånd, vägran att acceptera och underordna sig till Livets grundläggande lagar. Till denna aspekt ska vi nu rikta all vår uppmärksamhet för att kunna ( i fullkomlig likhet eller överensstämmelse med) identifiera oss och vår roll i livet.
Tillståndet av medvetande i oss människor är ingalunda ett resultat av var och ens egen prestation, eller andel vi har vunnit eller skapat oss med våra egna medel, utan hör till själva livets vetande eller vis­dom, av vilken vi har erfarit en liten del, just precis av den anledningen att vi är människor, att vi råkar inneha ett sammansatt levande väsen som Livet har avbildad till sin egen image och liknelse.
Därför är medvetandetillståndet just precis den tidpunkten då saker och ting uppenbaras inom oss, eftersom via dessa tillfällen befinner sig Livet och vi på samma våglängd.
Så snart vi själva börjar att "leka" med kunskaperna, och göra egna bedömningar hit och dit, eller vägra att gå vidare med ens eget förnimmande och stanna vid den tidpunkten vi själva anser adekvat, överger vi den autentiska drivkraften som gjorde vår existens möjlig och hamnar utanför ordningen och föreningen med Livet.
Anden är själva livets väsen, dvs. dess innersta, det mest in­tima av allt. Med andra ord, den viktigaste delen av vår egen personlighet.
Den upprör  ”vårt livs” eller själens intima rådgivare, nämligen, vårt tankesystem, på sådant sätt att det uppstår konfrontation dem emellan, motstånd, konflikt, och vi blir ledsna av det här dilemmat, fast i omedvetet tillstånd, så länge vi inte upptäcker och identifierar anden i oss.
Om allt detta handlar skrifterna som man kallar för: Gamla och Nya Testamentet, "Bibeln", "Heliga Skrifter" och till och med "Guds ord".
Från första sidan till den sista nämns och behandlas ordet ande och dess relation till oss människor, så att man rent av skulle kalla dessa skrifter för: "det andliga faktumet" genom den mänskliga historien; en process som just nu är inne i sitt mest dramatiska och avgörande skede.  
Dessa skrifter är inte de enda som relaterar oss till det andliga faktumet, tvärtom.
Över hela världen och under alla tider har vi haft gott om uppgifter, (inte alla gånger tyd­liga och klara men viktiga ändå) om den andliga verksamheten.
Den tid vi nu lever i är inte ett undantag långt därifrån.
Aldrig tidigare har mänskligheten varit så nyfiken på ämnet, kanske därför att vi har skaffat oss så mycket kunskap som inte tillfredsställer våra mest närliggande behov och vårt välbefinnande.
De skrifter vi strax ska få bekanta oss med, medger och garanterar en tid då Gud ska flöda över, eller utgjuta Anden över hela världen, Guds Ande eller den Helige Anden. Detta betyder att Guds mäktiga och aktiva närvaro eller närhet ska bli förnimbar eller märkbar över hela jorden. Denna tid har två specifika perioder: den första döptes under evangelisternas levnadstid till det grekiska ordet ”kairos”, som betyder = en räddnings era, en möjlighetsperiod till befrielse, eller en dispensintervall, innan den andra och avgörande som alla har hört talas om någon gång och som kallas för ”de sista dagarna” , ”domedagen” , mm.
Vi står just nu precis mellan dessa två perioder, d.v.s., än så länge har vi tid till eftertanke och till attitydförändring.
Vad allt detta innebär kommer vi framöver att göra oss bekanta med, med hjälp av de texter vi ansett vara relevanta till behandlingen av det andliga faktumet i den andra delen, som betraktar det andliga i specifikt, enligt bibliska skrifter och författarens personliga erfarenhet.

Nästa: Del 2 Det Andliga i Specifik.

Ronneby - Sweden

DEL 2.- DET ANDLIGA I SPECIFIK

DEL 2.-

DET ANDLIGA I SPECIFIK
( Enligt bibliska skrifter och författarens personliga erfarenhet )

När man granskar bibeln krävs det en särskild guide för att kunna lyckas med att gripa tag i budskapet som dessa gamla skrifter innehåller. Om detta återkommer vi senare strax innan vi tar upp det första kapitel av gamla testamentet. Man fattar väldigt lite om inte någon hjälpare, tolk eller liknande, vägleder oss bland orden och meningarna till något begripligt, möjligt att assimilera, förståeligt och informationsgivande.
Den hjälparen kan inte vara vårt eget förstånd, för upplysningar och formen att framföra den, är inte av filosofisk disposition utan av ren andlig inspiration. Hjälparen måste då vara andlig.
Vi har redan förklarat att vi också är andliga, fast den del av oss är egentligen ”död”.
Den måste väckas till liv, fast inte enbart till vårt personliga liv ( själ ), utan till det allomfattande Livet. Varför det är så och hur vi kan lösa detta problem ska vi försöka svara på i de närmaste raderna.
Via den mänskliga historien kan man se från tidigt stadiet att våra förfäder, varje gång de assimilerade nya kunskaper, försökte kodifiera dessa informations bitar på sådant sätt att endast ett fåtal utvalda kunde tolka dem och utnyttja dem.
Detta berodde på att det från början har funnits olika tendenser eller avsikter bland oss människor, i enlighet med den mångsidiga potentialen som den varelsen vi är bär med sig.
Alltid har funnits gott om bedragare och respektlösa individer som kränker till och med det mest heliga, enbart med avsikten att tjäna pengar på bekostnad av de människor som står i behov av tröst och vägledning inför livets omständigheter.
I denna kontext, att kunna räkna med väl insatta andliga rådgivare har det varit en sällan upplevd företeelse. Det mest vanliga är att träffa förkunnare som är magnifika på att citera olika delar av skrifterna, men som på intet sätt kan med sina egna ord förklara för sig själva och för andra, det mest väsentliga budskapet som de här skrifterna innehåller. Detta beror på att förbindelseelementet för att kunna hämta information från skrifterna inte är varken ord eller tankar, utan anden. Visst kan man läsa dem, fast man inte fattar texternas avsikt och sammanhang, om inte samma ande som hjälpte till att utforma dessa skrifter infinner sig hos den person som läser dem.
Även om de skrifter som ingår i bibeln betraktas som andliga uppenbarelser, finns det gott om andlig verksamhet som inte stödjer sig på dessa skrifter. Sådan aktivitet har förekommit i alla tider, har sin egen tradition och sina egna syften. Vi erkänner att vi inte fokuserar oss på det område, eftersom vi inte har den minsta aning om denna verksamhet, vi har ingen erfarenhet alls om dess tillvägagångssätt, och vi står direkt förbundna med ”Andarnas Fader”, och i enlighet med Jesus från Nasarets förkunnelse om Guds Rike.
Det här är nödvändigt att tillkännage detta, därför att den oenighet som karakteriserar det som kallas för ”religion”, och som också avspeglas i den sekulariserade delen av samhället i övrigt, beror helt och hållet på att vi inte stödjer oss på samma grund.  Inte bara när det handlar om tillit utan även i det praktiska. Detta kommer vi att ta upp under behandlingen av ”Visdomens bok” lite senare.
Hela den mänskliga historien kan kort sammanfattas som den ständiga kamp de gamla religionerna talar om mellan "ljusets söner" och "mörkrets söner", det som också kallas för "det goda" och "det onda", fast för oss är det väldigt svårt att skilja på dem, eftersom vi själva står mitt i spelet.
För att ha en bättre insikt om den här problematiken är det aktuellt att granska vissa termer, från historisk synpunkt för att få riktig grepp på denna gåta.
Från "Nationalencyklopedin" .1990:

Demon : “Ond ande, särskilt i judisk, kristen och islamisk tradition. Det grekiska dai'mön avser ursprungligen en opersonlig ande eller ödesmakt men också, liksom latinets genius, en persons eller lokals skyddsväsen. Diminutiven daimonion åsyftar företrädesvis ett lägre andeväsen, med tiden oftast ett ont sådant. Demonerna i tidig kristen tradition uppträder oftast som kollektiv, t.ex. som "onda andar" i Nya Testamentet (1917 års övers.; NT 1981 har "demoner") samt som jinner bland araberna och som pretas i Indien. Ibland talas om en "demonernas furste", såsom Beelsebul, Satan eller Iblis. Ofta har demoner förknippats med besatthet, sjukdomar, plågor och dödsrike.
I Gamla Testamentet liksom bland judar och kristna har andra folks gudar ofta uppfattas som demoner. En motsvarighet finns vid andra religiösa konflikter eller vid religionsskiften, då föregående religions gudar omtolkas till farliga makter; på indoiranskt område demoniserades sålunda asuras i Indien och daevas i Iran."

Djävul (av lat. dia'bolus, av grek. dia'bolos eg. "förtalare", "anklagare", av diaba'llö "förtala") 
“I kristendomen benämning på den onda makt som är Guds motståndare i världen.
Ordet diabolos används i Septuaginta (grekisk översättning av Gamla Testamentet) för Hebr. sata'n som betyder "åklagare"; i några fall (Job 1-2,Sak. 3:14) anklagar denne just människor inför Gud. En enda gång (1 Krön. 21:1) används ordet om en makt som anstiftar ont. I judendomen efter babyloniska fångenskapen utvecklades tron på en ond makt med olika namn, t.ex. Mastema och Belial. Nya testamentet använder både "djävul" och "Satan" som benämning på denna makt; den identifieras dessutom med syndafalls be­rättelsens orm som förde in synden i världen. Den onda makten kallas också  Beelsebul, de onda andarnas furste". Det var Satan som "frestade" Jesus, dvs. satte honom på prov, efter dopet (Matt. 4,Mark 1,Luk. 4). Han är "denna världens furste", kyrkans och de kristnas ständige motståndare och frestare; utan Kristus är människan utlämnad i hans våld. I den sista striden skall han besegras och kastas i avgrunden (Upp.12:9,20:2-3).
I den tidiga kristna teologin spelar tanken på djävulen en viktig roll, och Kristus framställs som hans besegrare. I anslutning till Jes. 14:12 uppfattade man djävulen som en fallen ängel (Lucifer).
De som skulle döpas fick genomgå exorcismen; före dopet skulle de avsvärja sig djävulen och hans förförelser. I folklig tro spelade onda andar (demoner) ofta en större roll än djävulen själv."
"Inom islam kallas djävulen Iblis (arab. av diabolos) eller Shaitan (Satan).Tron på
onda andemakter förekommer även i många andra religioner."

Det finns inte något som irriterar oss så mycket som det onda, och därför har detta stort inflytande i vår personliga disposition att prata om religion, Gud, änglar, andar, osv.
För det mesta är det onda, döden, sjukdomar och katastrofer, mm., den första anledningen till att inte bli intresserad eller motiverad för att delta i något samtal om det andliga.
Det finns flera skäl men i princip är den här specifika problematiken den mest svåra att undanröja inom oss själva för att känna lust eller vilja att uppfatta eller förnimma allt det som verkar vara så invecklat.
Det är inte något nytt. Man har försök på många olika sätt under alla tider och överallt i världen ”tolka” det som sker i naturen och inom oss, med det som våra tidigare generationer överlämnade som facit till oss som utgångspunkt, i en väldigt lång kedja som sträcker sig ända fram till nu.
I alla dessa tolkningar finns det gemensamma punkter under begrundan av universum, verkligheten, livet i sitt nuvarande tillstånd.
En av dessa punkter handlar om två stora krafter som kämpar mot varandra i syfte att härska, framför allt över hela mänskligheten och planeten vi vistas på.
Även från ”Nationalencyklopedin”: 

Dualism (av lat. dua'lis "som har med två att göra", av lat. du'o "två"), uppfattning som räknar med två skilda grundprinciper.
1.- Inom filosofin: ontologisk teori beträffande universums byggstenar som innebär att dessa är av två skilda slag, andliga och materiella, och att ingen av dem kan reduceras till den andra. Det materiella (fysiska) och det andliga (psykiska) är två grundkategorier i försöken att förstå och förklara universum. Descartes filosofi är dualistisk i denna mening, i motsats till exempelvis Demokritos atomlära, som är monistisk i den mening att den bara räknar med byggstenar eller substanser av ett slag, nämligen atomerna. Descartes teori skiljer sig också från pluralistiska teorier som räknar med en mångfald olika typer av substanser.
2.- Inom religionsvetenskapen: en åskådning som räknar med att tillvaron består av två komponenter eller styrs av två makter, som kan komplettera varandra (komplementär dualism) eller ligga i strid med varandra, varvid de i allmänhet be­stäms som god resp. ond (antagonistisk dualism). Inom religionerna förekommer också varianter av en filosofisk dualism. Motsatsen är monism, enligt vilken allt existerande tänks utgöra en enhet.
Ett klassiskt exempel på komplementär dualism är den gamla kinesiska religionen som räknar med två grundprinciper, yang och yin, det manliga, ljusa och varma resp. det kvinnliga, mörka och kalla. Samspelet mellan dessa båda är tian dao, "himlens väg", men det rör sig här inte om strid utan om samverkan.
Inom indisk religion och filosofi uppfattas en dualistisk motsättning mellan det sanna varat (som är atman-brahman) och sinnevärlden ( mayas slöja som hindrar människan från den sanna insikten). Medan Shankaras advaitavedanta är monistisk och betraktar verkligheten som hel och odelbar, modifierar Ramanuja monismen till en form av filosofisk dualism så till vida som sinnesvärlden ses som en del eller form av det sanna varat. Ren dualism, dvaita, representeras av senare indiska religionslärare.
Den antagonistiska dualism finner vi mest utpräglad inom den iranska zoroastrismen. Enligt denna befinner sig den gode Ahura Mazda och den onde Angra Mainyu i strid med varandra. Den onde guden gör en "inbrytning" i den godes värld, och "blandningen" av gott och ont är ett faktum. Dock skall den goda makten segra till sist, varvid dualismen upphävs. En mera spekulativ riktning låter de båda födas som tvillingar ur den personifierade Tiden, Zurvan.
Mandeismen och manikeismen - båda iransk påverkade - uppvisar likaså en antagonistisk dualism. Enligt mandeismen fanns det från början en ljusets och en mörkrets värld, men ljusvärlden angreps av mörkrets makter, och världen skapades för att mörkret skulle försvagas genom att blandas med ljuspartiklar och till sist besegras genom dessas befrielse. Också manikeismen uppfattar vår värld som en blandning av ljus och mörker; målet är ljuselementens befrielse.
Inom den gnosticism som framträdde i Medelhavsvärlden i början av vår tidräkning förklaras det onda som en degeneration eller ett fall inom en från början god värld (pleroma), som delvis fångats i materien. Målet är andens återvändande till pleroma.
Den judisk-kristna formen av gnosticism företer en mindre markerad dualism än de iranskt påverkade formerna.
Judendomen och kristendomen företer båda dualistiska drag men är i grunden monistiska, eftersom den ende Guden ses som alltings ursprung. Det onda är inte en grundprincip i tillvaron utan har tillkommit genom ett syndafall (bland änglarna eller människor). Det väcker frågan i vad mån Gud är ansvarig för det onda i värld­en, det s.k. teodicéproblemet.
Tanken på en från Gud skild, ond makt spelar inom judendomen en underordnad roll. En antagonistisk dualism - troligen iransk inspirerad - möter i Dödahavsrullarna. Gud har skapat två andar, ljusets och mörkrets ande, och de båda strider om herraväldet bland människorna. Till sist skall dock mörkrets ande besegras och enheten därmed återställas. Gnosticerande föreställningar om att den gudomliga Shekina ("Närvaron") har hamnat i ondskans våld och måste befrias möter inom kabbalistiska riktningar och i chassidismen.
Inom den tidiga kristendomen bröt sig monistiska och dualistiska tendenser mot varandra. Origenes lärde att allt (också djävulen) har utgått från Gud, och att allt därför skall återvända till honom. Mot Origenes fastställdes som den förhärskande uppfattningen att djävulen visserligen är en av Gud skapad ängel som fallit, men att han aldrig kan bli frälst: djävulen, demonerna och helvetet skall bestå för evigt men kommer att efter yttersta domen existera isolerade och oskadliggjorda.
Dualismen inom religionen kan ses som ett försök att förena tron på en Gud med insikten om det ondas realitet. Inför den logiska svårigheten att förena Guds godhet och allmakt har vissa teologer under 1900-talet (bl.a. Gustaf Aulén) tillgripit en antagonistisk dualism som förklaringsgrund. Gud är inte allsmäktige men strider mot det onda i världen och kommer till slut att segra. Vad det onda i så fall kommer ifrån lämnas i allmänhet som en öppen fråga." 

Vid denna tidpunkt vi lever i, bör vi vara mest nyfikna på dessa ord som hänsyftar till själva problematikens upplösning än på alla andra detaljer.
Det finns inte någon anledning att längre tvivla på tidens inverkan i våra mänskliga relationer, eller inte känna igen i oss själva, den kontinuerliga kampen om viljan att göra eller inte göra, antingen på det ena eller det andra sättet.
Att det finns mängder av osynliga krafter som påverkar oss och naturen är inte heller något som vi inte är medvetna om efter alla forskningar och experiment på diverse områden.
Det enda som våra forskare aldrig har kunnat undersöka, och som fördenskull kvar­står som ”en okänd sfär”, är den andliga dimensionen. Konstigt nog är det på detta område allt kommer att avgöras i sinom tid, enligt de flesta traditioner som behandlar och förklarar på olika sätt, verkligheten vi lever i.
Kanske har det fördenskull alltid funnits en sorts gräns eller skiljelinje mellan vetenskapens alla grenar ( den mänskliga strävan att samla kunskap på egen hand ), och den andliga verksamheten, som står för livets visdom och vetskap.
Därför kommer det kanske aldrig att bli någon sort samarbete dem emellan, och till slut är det den mäktigaste som kommer att fullständigt besegra den andre.
Låter det konstigt?
Är det inte något av det slag som gav upphov till den här nuvarande situationen vi är mitt uppe i?.
Det finns gott om skrifter som pekar på en tid då frågorna ska besvaras i praktiska termer. En tid då allt som varit dolt kommer fram i ljuset, som ett sätt att få slut på spekulationer, lögner och bedrägerier.
Den tiden väntas med spänning på många olika håll världen över, många andra, som vi till exempel, har redan nu börjat beskåda fullbordan av dessa tidiga berättelser, och har redan tagit parti för sanningen i alla avseenden emot lögner och falskhet.
De tre första berättelserna av de skrifter som vi strax ska undersöka, innehåller de mest grundliga informationer vi behöver för att placera vår ämnesuppgift i direkt relation till den bibliska kontexten, trots att dessa skrifter är de mest svåra att överblicka och assimilera, för dess beslöjade litterära struktur.  
Den viktigaste anledningen vi har för att sammanknyta detta material med vårt arbete med det andliga, är uppgifterna om de mänskliga resurser som läggs fram i tredje kapitlet, i den känsliga berättelsen som utspelas i Edens lustgård.
Eftersom vi själva har fått en hel del erfarenheter under vägledning av Sanningens Ande, som vi ska granska ingående med hjälp av Johannesevangeliet, kommer våra kommentarer till dessa skrifter att vara en aning avvikande från de sedvanliga, och våra hänvisningar mer relaterade till denna tid vi lever i än till något annat.
Vi kunde gärna översätta detta dokument till språket och vokabulär som vi brukar just nu, men tyvärr har vi ont om tid och resurser. Därför har vi valt den modernaste versionen som finns åtkomlig, och vi beklagar mycket att den inte finns på svenska.
Den är :"The New Jerusalem Bible", study edition 1994 års upplaga. (T.N.J.B.)

Innan vi börjar granskningen av det första kapitlet ska vi tillägga att författaren till denna essä åtar sig uppgiften att vägleda och hjälpa dem som ska följa efter denna revidering av bibliskt material, i enlighet med den personliga erfarenhet han har inom den andliga verksamheten, tack vore ”Mannen från Nasarets” förkunnelse och förverkligande av ”Guds rike”.
Det enda bevis som ska intyga tillåtelsen för att kunna göra det, vilar i antalet nya upplysningar som författaren ska lägga fram, och sambandet mellan dessa och nuet.

 Nästa: Genesis

Ronneby - Sweden