3.- Kommunikation och 4.- Intelligens.

3.- Kommunikation.

I grund och botten står själen för alla dessa aspekter i den personen vi är, som karakteriserar individen och som identifierar den gentemot de andra.
Det är vår personliga identitet, personen vi är, det individuella livet som förhåller sig till Livet, som är den sammanlagda existensen eller verkligheten i vilken vi befinner oss i.
Anden är den energi, den kraft som gör det möjligt att vår existens blir med i  Livet.
Den är inte någon människans förtjänst, utan någon annans ägo.
Ändå är det komplicerat att med precision fastställa gränserna för äganderätten, eftersom en gång aktiverad, blir själen omedelbart som en del av anden, av Livet i sig, av den aktiva och intelligenta energin som står för alla saker och ting som existerar. Det här är något som kräver absolut identifiering, överensstämmelse, förnimmelse. Utan att se skillnaden mellan det som är eget och det som är andras, är det svårt att bestämma ansvar och rättighet, bl.a.
Som människor karakteriseras vi för den väsentliga förmågan av  "att veta att vi vet”, att vara medvetna om att vi vet, (homo- sapiens, sapiens).
Frågan är : Vad och hur mycket är vi medvetna om att vi vet?
Från "Nationalencyklopedin"-1992: 

"Homo: det vetenskapliga namnet på släktet äkta människor. Släktet omfattar numera endast en art, den nutida människan ( homo- sapiens sapiens ), men det har tidigare funnits minst två arter, homo- erectus och homo- habilis.
Dessutom fanns inom arten homo- sapiens tidigare även  homo- sapiens neanderthalensis ( neandertalmänniskan),som ibland betraktas som en egen art,  homo neanderthalensis.
Släktet homo skiljer sig från släktet Australopithecus ( förmänniskor ) genom sin större hjärnvolym (minst 750 ml.) och genom sina mindre käkar och kindtänder."

Den nutida människan vet är medveten om många saker och ting, i förhållande till alla andra levande varelser och med hänsyn till de egenskaper och resurser som hon disponerar. Förmågan att veta är produkten av erfarenheten, framför allt av våra allra första släktingar.
Det är viktig att ge relevans åt denna historiska fakta eftersom väldigt mycket utav det som karakteriserar oss idag, och under hela vår tidsnärvaro på jorden, härstammar av dessa tidiga upplevelser.
Det måste ha hänt någon gång för länge sedan: en ren fullbordad kommunikation eller överföring av information mellan, som vi redan sagt, sändaren = livet (Gud) och mottagaren = människan.
Kommunikation står för kontakt, förbindelse, överföring av information, m.m. Utan den är vi isolerade, allena, kunskapsfattiga, ovetande och därmed o-medvetna  om det mesta.( omedvetna = okunniga, obekanta med))( utan förbindelse med )
Som vi redan sagt; vi är i stånd att kommunicera på en rad olika plan, inklusive med oss själva när vi utför mental aktivitet. Vi har kontakt med nästan allt men, som det står i  "Nationalencyklopedins Ordbok" om anden: "den högsta formen av medvetande hos människan", d.v.s. andlig kontakt har vi ont om, kommunikationen är bruten i det avseendet, vi är obekanta med den energi som gjorde vår existens möjligt, eller har man ersatt den med något annat.  
Någonting måste ha hänt väldigt tidigt med våra förfäder, eftersom den preliminära kontakten och överföringen av information de nådde, inte gick att överföra till efterkommande generationer via arvsmassan, och de informationer de hade, försvann helt enkelt på något vis.
Hela vår mänskliga historia talar till oss om de olika försök som gjorts för att komma i kontakt rent andligt, men tyvärr har de riktas åt fel håll, med bekräftande material ända tills idag via dyrkan av olika slag, kulter och ritualer.
Dessutom, (i brist på andligt intresse) har många grupper oavbrutet engagerat sig i olika projekt som har haft för avsikt att nonchalera det andliga genom att ge excessiv relevans åt ”teorier” t. ex., som ett klart försök att välsigna tankarnas supremati och göra en kult av det.
Vi har helt enkel omvända förhållanden, det är inte vi som är mottagarna längre, utan sändarna, och det vi sänder är budskapet om att vi har gott om energi (medvetande) och att livet bör acceptera detta faktum, samtycka och ta emot.

------------------------------------------------

           I själva verket går vi igenom en period som bevisar precis motsatsen.

---------------------------------------------------------

Vi har just nu en omfattande aktivitet som försöker "tala" till oss, kommunicera med oss, meddela oss att någonting stort är på gång.
Exemplet på detta har vi i de många fatala olyckorna inom transporter av olika slag som skakar allmänheten numera regelbundet.
Ett få tal människor skulle "läsa" eller "höra" detta budskap som en varning med
följande innehåll:

Vart är du på väg människa ?

Men rent praktiskt är det så.  Vi har kommit till ett läge då allt har en tendens att kollidera, pga. de hektiska livsförhål­landen som numera råder över hela världen och som framförallt styrs av ekonomin.
Ett annat exempel är vädret och klimatförändringen.
De ”normala” årstiderna är mer och mer sällsynta. I stället har det blivit vanligare att räkna med storm, översvämningar, vulkanutbrott, naturkatastrofer och så vidare.
Det finns flera sådana tecken som pekar på en bruten kommunikation, framför allt mellan oss, jordmästare och livet, anden, verkligheten, eller "naturen".    
Det värsta av allt är att våra misstag, (i jämförelse med dem som människan begick under andra historiska perioder) kan or­saka skador som inte går att jämföra i omfattning  och karaktär. 
Att vi tvingas skärpa vår "flexibilitet och säkerhet i informationsbearbetning och i problemlösning" under de rådande omständigheterna betyder först och främst, att någon eller något finns och sänder varningen så att vi inte går miste om lösningens utväg, räddning ifrån det kaotiska tillståndet vi har hamnat i.
Och för det andra, att den där sändaren i sig har en intelligens som är minst lika kompatibel med vår "flexibilitet och säkerhet i informationsbearbetning och i problemlösning".

4.- Intelligens.

En förmåga, en egenskap för att både lära ut och lära in, förstå, uppfatta, veta, men som i  övrigt anses vara en ren produkt av intellektet eller tankeförmågan.
Från "Natur och Kulturs Psykologi Lexikon".1994:

Intelligens: "Tankeförmåga. Förmågan att kunna dra slutsatser och göra sammanställningar av information.
1. Intelligens kan definieras som den aspekt av psykiska processer som gäller flexibilitet och säkerhet i informationsbearbetning och i problemlösning, varvid samma individ kan ha denna egenskap i varierande grad på olika områden ( t ex logiskt, matematiskt, verbalt, spatialt, perceptuellt, socialt, konstnärligt ). En sådan definition är teoretisk eller nominell.
2. Intelligens är den förmåga som man får mått på med hjälp av ett intelligenstest. Exakt vilken förmåga som avses är beroende av vilket test som man använder för att utpeka och avgränsa ifrågavarande förmåga.  En sådan definition är operationell."

Intuition:
1. "Direktuppfattning av något utan att man klart kan förstå eller redogöra för hur man kommit fram till sin uppfattning. Plötsliga ingivelser hör hit.
2. En uppfattning av ett föremål, en person, händelse eller situation som är sådan att det uppfattades alla egenskaper och moment uppmärksammas på en och samma gång, t ex i en enda blick.
3. Ingivelse att göra något som man från början inte tänkt  göra men som man känner att man måste, fast man inte kan förklara varför.
4. Know-how. I professionell praktisk verksamhet, bl. a i psykologisk, medicinsk och social, söker man kombinera rationell, vetenskaplig kunskap med intuition ( i betydelsen erfarenhetsbaserat kunnande och känsla för hur man ska gå tillväga för att genomföra en uppgift ).
I de fyra stadier som karakteriserar skapande arbete ( preparation, inkubation, illumination och verifikation ) spelar intuition stor roll.
Intuition är enligt den franske filosofen Henri Bergson (1859-1951) en särskild förmåga att uppfatta tillvaron direkt, utan hjälp av intellektet. Denna tolkning av intuition knyter an till definition 1 ovan.
"Från "Nationalencyklopedin" -1992: 

Intelligens : "( lat. intellege'ntia, av inte'llego "förstå", "fatta", "varsebli" ), i dagligt tal detsamma som förstånd, begåvning eller tankeförmåga. Förslag till definitioner av intelligens har ofta betonat abstrakt tänkande, relationstänkande, lärande, anpassning till nya situationer och effektivt utnyttjande av erfarenhet. Enighet omen definition har dock inte nåtts."
"Bland de många problem som studerats inom intelligensforskningen har frågor kring arvets och miljöns relativa betydelse för intelligensskillnadernas uppkomst rönt störst allmän uppmärksamhet. Flera forskare intar nu ståndpunkten att arvs och miljöfaktorer har ungefär lika stor betydelse för uppkomsten av individuella differenser i intelligens. Bland annat på grund av svårbemästrade metod­problem har dock inte enighet  kunnat nå i denna fråga."

Intuition: "( senlat. intui'tio, av lat. intu'eor "rikta blicken på" , "uppmärksamt betrakta", "betänka" ), filosofisk term för omedelbar uppfattning av ett objekt där alla moment uppfattas direkt, utan stöd av erfarenhet eller intellektuell analys."

Det som betecknas som uppfattning, förstånd, tankeförmåga, intellekt, osv. är ingredienser av var och ens personliga integritet, individens beståndsdelar inom det som vi har kallat för själen, den ogripbara sidan av människan och det perfekta komplementet till den mänskliga kroppen.
Inte många har ”tänkt” någon gång att kroppen man har är direkt knuten till alla tankar, känslor, sinnesintryck, mm., fast fungerande i praktiken som en enda enhet och intimt sammanfogad.  Men så är fallet, och i själ­va verket finns inte en enda beståndsdel som inte är beroende och förenad med resten av individen. För till vår egen häpnad, den mänskliga kroppen vi har är slutligen produkten av alla livserfarenheter vi har gått igenom som mänsklighet ända tills idag, med alla de förändringar, anpassningar, kunnande av olika slag, rättelser, framgångar, praktik och vana på olika områden, mot­gångar inom oss och gentemot naturen, o.s.v.                                           
Den personliga integriteten vi talar om har sin rot, sin tillblivelse, sin genesis i den energikällan fullt av kraft, av kunnande, som vi redan har nämnt och identifierar som Livet, med anden som verkställande medium.
Det är själva Livet som har försett oss med resurser och förmågor. Dessa tar vi för givna en gång då vi konstaterade deras närvaro inom oss och vi fick göra bruk av dem.
Själva praktiken ger oss känslan eller ”verkan” av eget, oberoende av resten, inte ansvarig till någon annan eller något annat.
Orsaken till detta mycket stora misstag ligger i övertygel­sen som många av oss har om att allt är en ren slump, att livet i sig endast är produkten av tillfälligheterna inom en annan slump, tiden.
Livet, enligt denna synpunkt, har inga personliga drag, ingen personlig integritet, inga egenskaper i sig, ingen orsak, inga motiv och inte heller något mål.
I slutändan är vi själva, varje individ för sig, mänskligheten, universum, en ren slump.
Från "Natur och kulturs Psykologi lexikon"-1994:  

Slump: "Att något sker utan att vara bestämt av någon orsak eller faktor. Vid ren slump är allt lika sannolikt. Vid slumpmässigt urval av försökspersoner är det lika chans för alla i en population att komma med i stickprovet."

Sannolikhet: "Att något kan inträffa, att risken eller chansen finns, men att det inte är helt säkert".

Slump och sannolikhet är två ord, två koder, två symboler, två liknelser som åt våra tankegångar ger initiativ för ännu fler spekulationer, antaganden, föreställningar om verkligheten vi står mitt i.
Det mest giltiga för oss människor, varelser med bästa kondition att förnimma, att beskåda och dra slutsatser, skulle vara att känna igen vår egen natur, att erkänna av egen erfarenhet det magnifika: flexibilitet och säkerhet i informationsbearbetning och i problemlösning som verkligheten ( Livet ) har i sig, och som avspeglas i allt existerande. Med andra ord, erkännande av livets intelligens.
Livets intelligens står för ordning, d.v.s., styrande disciplin, planmässighet, sekvens, inre sammanhang, med andra ord, motsatserna till kaos, oreda, anarki, slump, desorganisation, mm.

Nästa: Evolutionsteorin

5.- Evolutionsteorin.

5.- Evolutionsteorin.

Som ett sätt att rättfärdiga våra mänskliga resonemangsstrukturer, har det blivit en trend att komma fram med den ena efter den andra teorin, för att bestyrka med hjälp av dem, det som enskilda individer eller en hel generation har lyckats bli medvetna om i hela verkligheten vi deltar i.
Vi glömmer med detta, avsiktligt eller ej, att redan långt innan vi föddes hade många andra likasinnade kommit fram till det fullständiga igenkännandet av livet i övrigt, fast det var inte tillräckligt i alla fall, för att förändra historiens gång och människans mognad.
Det kan vara mycket möjligt att våra förfäder för länge sedan visste med mycket större precision om allt detta som vi, med hjälp av alla experiment och alla sorters resonemang har vi kommit på nuförtiden.
Ändå har vi fortfarande den envisa attityden att inte acceptera det som vi själva inte fattar eller kommer underfund med. Det bästa exempel på detta gäller de erfarenheter som specifika människor i alla tider har haft, och som har givit anledning till att betrakta verkligheten som en planlagd verksam aktivitet som styrs med kunnande och omsorg.
Det här ställer oss inför det permanenta valet mellan att anförtro oss, inte bara till våra egna slutsatser utan även till andras, eller bli påverkade, avsiktligt eller ej, av våra egna eller andras resonemangsstrukturer.
Exempel på detta har vi i den så kallade "Evolutionsteorin" som har tolkas på flera olika sätt.
Från "Nationalencyklopedin"-1996:  

Utvecklingslära: "Benämning på teorier och föreställningar om att naturen och människan genomgått en ständig utveckling. Detta kan avse rent biologiska förhållanden och anknyter då till Darwins teori om arternas utveckling inom växt och djurvärlden.
Termen används också i överförd mening inom andra områden, t.ex. i samhällsbeskrivningar och politisk debatt.
Historiskt sett börjar man på allvar tala om arternas föränderlighet först under 1700-talets senare del.
Linné och hans samtida utgick från tanken att arterna varit konstanta sedan skapelsen, även om vissa tvivel gjorde sig gällande. Linnés motståndare Buffon hävdade att inte bara jorden utan i viss mån även djurvärlden genomgått en utveckling. Erasmus Darwin, Charles Darwins farfar, ansåg att arterna förändrats genom någon inneboende kraft, en föreställning som i olika skepnader skulle återkomma under romantiken.
Olika slags utvecklingsteorier fanns således före Darwin. Särskilt framträdande blev JB. de Lamarck, som framförde sin teori i "Philosophie zoologique"(1809).
Han antog att organismerna hade en inneboende drivkraft eller känsla som strävade efter att åstad­komma en balans med omgivningen. Denna anpassning till naturen innebar att organ eller lemmar som användes flitigt utvecklades, medan de som användes sällan blev tillbakabildade.
De förvärvade egenskaperna ärvdes till nästa avkomma, och på så sätt förändrades arten.
Med Darwin förändrades läget. Han hade tagit intryck av Charles Lyells beskrivning av den geologiska utvecklingen som en mycket långsam och utdragen process med ständiga, små förändringar; under en lång tidrymd kunde sådana förändringar bli avsevärda.
När Darwin tillämpade detta synsätt på det biologiska området, tyckte han sig kunna konstatera att arterna så småningom hade förändrats så kraftigt att man kunde tala om nya arter. Nyckeln i denna process var det naturliga urvalet, dvs. i kampen för tillvaron överlevde den som var bäst anpassad till en viss miljö.
Individens anlag överfördes till avkomman, och efter många generationer var hela arten bättre anpassad. Darwin menade i motsats till romantikerna att utvecklingen inte styrdes av någon inre kraft utan genom slumpvisa förändringar, där de egenskaper som visat sig mest konkurrenskraftiga i den aktuella miljön fördes vidare. Denna tanke, som tycktes föra fram slumpen som styrfaktor, var svår att smälta för teologer och idealister, som utgick från en gudomlig skapelse och konstanta arter. Darwin ansåg också att levande arter utvecklats ur tidigare arter, s.k. härstamningslära eller descendensteori. Allt detta gav upphov till häftiga diskussioner under 1800-talets andra hälft.
Samtidigt med Darwin framlade Alfred Wallace en mycket likartad teori om biologisk utveckling. Dessutom uppträdde en rad samhällsfilosofer med olika utvecklingsteorier. I sin positivistiska filosofi framställde Auguste Comte mänsklighetens utveckling som en naturlag, vilket bidrog till tidens framstegstro. Herbert Spencer såg samhället som en organism och menade att dess naturliga processer skulle få ha sin gång utan att staten skulle gå in och störa utvecklingen.
Tillämpningen av ett sådant biologiskt synsätt på samhället kunde drivas ännu längre och leda till en socialdarwinism som menade att människostammen blev starkare om vi lät svaga och sjuka gå under. Liknande tankegångar, främst om den vita rasens överlägsenhet, låg bakom den västerländska kolonisationens program. I modern sociobiologi anses att biologiska processer i hög grad styr, eller bör uppfattas som modeller för, mänskligt handlande.
Även i antropologiska beskrivningar tillämpas ofta olika former av utvecklingsmodeller."
Om vi tar en snabb granskning på den här ”läran”, (vetenskapsgren) kommer vi fram till följande  anmärkningar :

1.- Det hela är inget annat än ett väl strukturerad resonemang som försöker komma till rätta med en av de många stora frågor som mänskligheten fortfarande håller på med att söka svar till, eftersom vi än så länge inte har fått fram en helhetsbild av verkligheten, som egentligen är hållbar.

2.- Denna lära avspeglar ett imponerande missnöje med de diffusa förklaringar om universums ursprung som de religiösa kretsarna alltid har gjort gällande. Dessa yttringar är inget annat än fattiga formuleringar och tolkningar av skriftliga dokument, som betraktas som ”heliga” och som inte går att ställa under debatt, eller tolka på ett annat sätt än det som ledarskapet rekommenderar.

3.- Som alternativ integreras på detta vis tillgängliga uppgifter, i första hand av religiös karaktär in i det allmänna vardagslivet.
Man hittar sällan en vetenskapsman som inte ser i bibelns ”Genesis” en symbolisk berättelse av det händelseförloppet som betraktas som ”skapelse”, å ena sidan, och ”evolution” å den andra.

4.- Den mest svaga punkten av hela lärans resonemangsstruktur är avsaknad av en styrande drivkraft som övervakar, rakt över hela vägen, de olika stadium som de olika organismer går igenom.
Man skulle mycket väl kunna ”tänka sig” , att anledningen till det är den olust att åter­igen hamna i symbolernas labyrint eller att på detta vis markera distans till påståendet om en ”Guds” existens och universums skapare. ”Någon” som nästan alla människor inte känner till.
Med andra ord; man skulle kunna sammanfatta huvudtanken som driver fram den här evolutionsargumenteringen i detta resonemang : ”allt existerandet är konsekvens av en kontinuerlig tillväxt som startade från den minsta lilla enkla cellen, via mäng­der av tillfälligheter, ända fram till dem mest komplicerade, kända eller inte, under ett fasansfullt långt tidsskede. Alltså, det finns ingen ”Gud”, ingen person eller väsen som driver fram sin vilja i universum och som kan hejda dess fortgång, eftersom det är främst omständigheterna eller konjunkturer som styr förhållandena i de levande organismers livstid och livsvillkor”.
Det här är inget annat än en formell deklaration av tillvaron som en ”öppen fråga” eller ”fri access” till allt möjligt. Om allt styrs av slumpen eller tillfälligheterna, så gäller det att skaffa fram förhållanden som ska leda till det som vi människor vill nå. På detta vis rättfärdigar man alla sorters resonemang och handlingar som dessa åstadkommer. Detta fenomen avspeglas tydligt, först och främst i de sociopolitiskekonomiska grunder som det moderna samhället vilar på. Det kommer vi att undersöka djupare längre fram.

5.- Som ett slag kompensation kommer man med ”slumpen som styrfaktor”. Slumpen betyder : tillfällighet, tur, chans, koincidens, mm.  
Det är väldigt svårt att ta för givet ordet ”slumpen” som om man menar att hela ”processen”, som vi kallar det hela för, är oförutsedda eller plötsliga sekvenser som hela tiden bildar mer och mer sammansatta mönster. Och detta, för det enkla sättet att det finns helt öppna vägar för att ta sig fram till det.
Det är mest rimligt att känna igen en strävan att betona den motsatta bilden av skapande verksamhet som framställs inom ”religion”. Inte en magisk eller  trolldoms akt, utan en arbetsam eller aktiv utvidgning som till slut sträcker sig ända upp till väsendet människan, via avklarade förberedande stadium.
I så fall handlar det inte om tillfällighet utan om kausalitet.

6.- Härstamningslära ingår också i den fria tolkningen av religiösa skrifter, som i sig inte hade för avsikt, på den tiden de skrevs, att redogöra med ”vetenskapliga termer” vad som egentligen hände, eller hur gick det till, steg för steg, mm.

Att vi människor härstammar från aporna är ett slag i ansiktet på alla dem som ser ”Guds” tillvägagångssätt som rent trolleri, magi eller liknande.
Längre fram kommer vi också att fördjupa oss i de här punkterna, till dess vill vi tillägga att tack vare sådana ifrågasättande attityder har vi kommit in på helt nya synsätt om omvärlden och oss själva, som på alla möjliga vis är i sig revolutionerande och i hel harmoni med ”Guds” avsikter, som vi också ska hantera i sinom tid.

7.- Anpassningen av biologiska mönster till våra samhällsstrukturer är ett mycket känsligt kapitel.  Ändå har man försökt att ge sig in på samhällsexperiment  med mycket deprimerande resultat. Detta millennium har åskådat de mest brutala, grimma och meningslösa erfarenheter, på grund av spridningen av sådana argumenteringar.

8.- Det moderna samhället kännetecknas av nästan totalt avsaknad av stabilitet, som en följd av diverse anpassningsförsök som har satts i verket under de sista decennier, i avsikt att verifiera något som vi kunde kalla för:

”den mänskliga överlevnadens  styrkedemonstration”.

Om man använder sig av uttrycket ”det är endast de starka som överlever”, så är en självklarhet att de flesta vill känna sig delaktiga bland dem starka, och detta  framkallar en ny ”vilda västerns period” över hela världen, med respektive konsekvenser.

För att vidare undersöka begreppet "utveckling", som enligt ordlistan skulle betyda:"förbättring", "prestation", "klargörande", ”framsteg”, ska vi nu ta en titt på en annan revolutionerande människa som efter en lång tids forskning och arbete på det här området, omsatt  sina synpunkter i boken "Fenomenet Människan".
Han heter Pierre Teilhard de Chardin (1881-1955), präst, geolog, paleontolog, teolog och filosof. 

Kärleken som energi sida 213-216.-   (som styrfaktor menar han)

“Vanligen sysslar vi bara med den känslomässiga sidan av kärleken med de fröjder och lidanden som den orsakar oss, och vilket raffinemang har inte slösats på att analysera allt som hör dit! 
Här ska jag emellertid studera kärleken i dess naturliga dynamik och i dess betydelse för evolutionen för att på så sätt förklara de sista faserna i fenomenet människan.
Betraktad i sin fulla biologiska realitet är kärleken ( dvs., ett väsens affinitet med ett annat ) ingalunda begränsad bara till människorna. Den är någonting som utmärker allt liv och kombineras på olika sätt och i olika grad med alla de gestalter, i vilka den organiska materien successivt framträder. Hos de oss ännu ganska närstående däggdjuren känner vi lätt igen den i dess skilda uttrycksformer: sexuell lidelse, faders- eller modersinstinkt, gruppsolidaritet etc.
Längre bort, dvs. längre ner på livsträdet, är analogierna mindre klara. De suddas ut, tills de slutligen knappast kan urskiljas. Men här måste jag upprepa, vad jag redan tidigare har sagt om " tingens inre sida ". Om det inte redan hos molekylen -i otroligt rudimentär form visserligen, men ändå som en antydan fanns en benägenhet att ingå förening, så skulle kärlekens framträdande också på en högre nivå, i dess mänskliga form, vara fysiskt omöjligt. I princip måste vi anta att den, i varje fall i ett begynnelsestadium finns med i allt varande - eftersom vi otvivelaktigt kan konstatera dess närvaro hos oss själva. (M)
Och när vi runt omkring oss iakttar den stigande vågen av medvetande som förenar sig, så ser vi att den faktiskt inte saknas någonstans. Redan Platon kände till detta och gav det odödliga uttryck i sina dialoger. Senare har medeltidens filosofi med tänkare sådana som Nicolaus av Cusa fackmässigt behandlat samma tanke. Under kärlekens krafter är det världens fragment som söker sig till varandra, på det att världen må bli till. Detta är ingen liknelse - och mycket mer än bara poesi. Den må vara kraft eller krökthet, den universella kropparnas gravitation som frapperar oss så starkt är bara frånsidan eller skuggan av det som verkligen driver naturen. För att upptäcka den kosmiska energikällan, måste man, om tingen har en inre sida, gå till den inre, radikala zon som är de andliga attraktionskrafternas.
Kärleken i alla dess schatteringar är ingenting annat och ingenting mindre än det mer eller mindre direkta spår, som universums psykiska konvergens mot sig själv avsätter i elementets hjärta.
Och detta är kanske, om jag inte tar fel, det ljussken som kan hjälpa oss till en klarare överblick."

Vi kunde  citera väldigt mycket av Pierre Teilhard de Chardins skriftliga arbetet, och nämna många andra människor som har varit aktiva i det permanenta sökandet efter sanningen, fast det verkar som att ju mera aspekter man omfattar, desto svårare blir det att tillfredsställa det språkliga, och följaktligen även tankeverksamheten. Därför har man skapat, bl.a., hela detta paket med elektroniskt databaserade redskap för att kunna sammanställa information och kunna använda den till att förverkliga våra önskemål.
Den kolossala komplexiteten som vi är inneslutna i, envisas vi att ”förstå” in i detalj, för att göra bruk av den som vi behagar.
Allt vårt kunnande och alla våra krafter som den sista tiden bevittnat, syns vara en tendens att utmana och förstöra allt det som redan existerar, som ett instinktivt tecken på övermod, otrygghet och osäkerhet.
Det är inte så konstigt att allt det här ostabila som karakteriserade hela 1900-talet oroar.
Ordet "utveckling" står också för: "progress", dvs.: ”förbättring”, ”fulländning”, ord som man väldigt ofta använder inom det s.k. religion som är den följande arbetspunkten vi ska ägna oss att utreda, eftersom vi rör detta begrepp flera gånger.
Innan vi lämnar det här avsnittet vill vi poängtera det faktum att inte bara evolutions teorin har skakat mänskligheten under förra seklet.
Det finns flera andra som bidrar till att man inte länge kan vara absolut säker på någonting.
Bland dessa andra teorier hittar vi: materialismen, relativitet och “Big bangs“ teorin som de mest inflytelserika och praktiskt utnyttjade i våra mänskliga relationer. Inget av dem berör begreppet ande, snarare tvärtom. Alla liksom evolutionsteorin, förhåller sig till den synliga sidan av tingens väsen, eller åtminstone åtkomliga till utforskning och bearbetning.
Det andliga faktumet har genier och vetenskapsmän förkastat, inte därför att det är för lätt utan därför att de aldrig har varit medvetna om detta ämne.

 Nästa: Religion-Gud-Anden.