Ansikte mot ansikte
Tredje del
Tiden är inne.
Nu står vi här, ansikte mot ansikte med sanningen, och ända in i det sista försöker våra tankar, på alla möjliga vis, vilseleda oss.
Hur kan det vara möjligt att allt vi har uppfattat på ett så överensstämmande vis inte är sant, inte stämmer med verkligheten?
Och till denna fråga, är naturens alla krafter verkande på alla möjliga sätt och vis, som ger oss svaret och skakar oss till grunden, för att lära oss att vår mänskliga styrka är begränsad. Att livet är heligt och kräver omtanke och respekt.
De flesta av oss har inte märkt alla dessa naturfenomen, som i sin helhet förkunnar närvaron av naturens Mästare, som ska visa oss hur mäktig Den är, hur stor Hans glans är och hur mycket Han bryr sig om oss, eftersom han i stället för att radera allt på en gång och utan att ge oss möjlighet att ändra på våra attityder, låter oss in i det sista räkna med förvarningar, tillräckligt omfattande så att vi hinner lämna våra gamla sätt att uppfatta allt och motta verkligheten som Den är.
Det finns ett folkgrupp som fick äran att bli vägleda av livets Stormästare, det folket är Israel och har varit ett halvt sekel nu i sina gamla trakter.
Har denne Stormästare övergivit detta folk, eller måste vi som inte hör till det folkslaget tolka Israels comeback som ett tecken, och i så fall med vilken innebörd?
Minst femtio år tog det för detta folk att passera från Egyptens förtryckt via Sinaí öknen till det förlovade landet. Från början till slut, livets Mästare använde sig av alla naturkrafter för att visa detta folk vem Han egentligen är och hur mycket han kan åstadkomma. Allt det som då skedde, är i slutändan ett sätt att lära oss, det som våra tankar ingalunda kan göra, i brist på de mest fundamentala upplysningar om livets intima angelägenheter. För denne Gud som skapade folket Israel är hela mänsklighetens skapare och sin närvaro i den mänskliga historien har haft det undervisande syfte att vägleda oss och bereda vägen för de efterkommande generationerna. Det här var från början den intima önskan Gud hade om att själv kunna vägleda människan till målet, men våra förfäder tyckte att de var tillräckligt kompetenta för att ta kommandot själva över naturen och härska över jorden utan problem.
Den Allsmäktige visste att människan inte var redo, och varnade därför människan, fast det var förgäves. Om ni inte accepterar allt det vi pratar om, ta en titt på skrifterna som har bevarats inom den så kallade Bibeln och utanför den, som berättar om folket Israel, t.o.m. långt innan det folket blev till.
En allomfattande inlärningsprocess från Guds sida, till en utvald folkgrupp, för att skapa något helt annorlunda än det som resulterade med våra första släktingar, och som namnges rent symboliskt i ”Genesis” första kapitel som, Adam (mänsklighet) och Eva.
För alla de som inte hör till denna folkgrupp och läser igenom det ”Gamla Testamentet”, är det helt uppenbart en nästan permanent konflikt mellan Gud, som instruktör och Israel som lärling. Varje gång Israel bryter mot överenskommelserna (pakten) med Gud, blir det någon tragedi för Israel som blir utlämnat till sina fiender - som alltid varit många -. Varje gång Israel erkänner sina brister och ångrar sina handlingar blir Gud på nytt deras beskyddare och vägledare.
Det mest märkliga av allt med Israel, är att de har bevarat, trots alla egna misstag i sitt förhållande med den Allsmäktige, hela folkgruppens historia som bevis till hela världen om det goda och det onda av deras erfarenheter. Det gör de via dessa skrifter som ingår i det gamla testamentet och som numera står till allmänhetens tjänst, bl.a. tack vore kristendomen.
Det finns många referenser i de skrifterna vi talar om, till det som någon gång ska hända, både när det gäller Israel och hela mänskligheten.
På den tiden ska det gå i uppfyllelse det som Skaparen har utlovat till Israel och till hela världen. Även den så kallade ”kristendomen” har i sina skrifter antydan och vägledning angående det som numera hela världen väntar på. Mannen från Nasaret gav själv flera indikationer som skulle vara ”tecken” till ankomsten av ”Guds Rike”, människosonen återvändande och de yttersta dagarna.
I dagens läge kan man utan stora problem känna igen nästan alla de ”tecken” som är karakteristiska av den tid, som endast och allenast den Allsmäktige känner till fullständigt.
Alla folkslag ska stå på sina fötter och i sina trakter när Gud kommer att göra en omvärdering av allt som har hänt på jorden, och dela ut allt som Han har lovat till alla människor.
Hela förra sekel och under det nya, har pågått det en aktiv kamp mellan nästan alla folkgrupper i världen, med tusentals miljoner människor som har förlorat sina liv som facit, i något som inte har ett enda förnuft, som fortfarande aktiveras och behålls latent, och som endast förvärrar våra mänskliga relationer.
Det är liksom en kamp mellan olika folkgrupper i ett försök att bestämma och göra gällande vem eller vilka är egentligen Guds ”utvalda” eller de som ska ärva det som för länge sedan står angivet i de gamla traditionerna, nämligen, Paradiset, som vi strax ska ta upp lite mer ingående.
Ingen har insett hur mycket mänskligt blod som har spillts under denna tid, på detta fientliga sätt och hur mycket detta faktum har att göra med allt som kommer att hända den närmaste tiden.
Närvaron av Israel i den aktuella världsordningen förbinder hela mänskligheten med den mänskliga historien genom alla tider, och sammanknyter oss på nytt med det mänskliga förflutet, som vi än så länge håller på med att uppdatera.
Lyckligtvis har vi nu kunnat konstatera ett hjärtligt försök från olika håll i världen att ta upp, i sin helhet, innehållet och innebörden av en tid i vår mänskliga historia som vi måste undersöka noga, för den ”spökar” i oss, individuellt och kollektivt.
Från den vetenskapliga grenen som gör sig gällande för allt forskning och hantering av vår hjärnaktivitet har vi hämtat följande inslag:
Från: ”Primalsriket” av Arthur Janovs, sida 72:
”Det finns emellertid en typ av händelser, i vilken intrycken tvingas på medvetandet och psyket som då inte har något annat val än att varsebli men som är lika omöjligt för dem att assimilera och omvandla till upplevelser av meningsfullt och än mindre berikande slag. Det är de förnimmelser som uppstår genom traumatiska händelser, dvs. genom totalt oväntade katastrofala händelser, sådana som jordbävningar, bil eller flygolyckor eller sexuella och andra fysiska övergrepp….
Minnen av traumatiska händelser liknar mer främmande kroppar inneslutna i psyket än väsentliga delar av det, eftersom de förblir utan sammanhang med erfarenheternas kontinuum.”
Vi människor lider av något som är fasansfullt och som vi har ärvt , i enlighet med livets lagar, från vår tidigaste släkt. Därför är det så fruktansvärt viktigt för oss alla att kunna undanröja den biten från den tidiga mänskliga historien, som fortfarande vi har innesluten i oss, som gör oss illa, som vi omedvetet är rädda att demaskera, men som nästan är det enda som Livet förväntar sig av oss att vi ska klara av, för att uppleva Livet, oss själva och hela omgivningen hundraprocentigt.
Det finns andra människor som anger själva födelsen som orsaken till ett traumatiskt tillstånd, som skulle drabba vissa människor. Ingen påstår med detta att alla människor är direkt relaterade till problematiken.
Det enda sanningsenliga alternativ för att bestyrka ett allmänt gällande tillstånd, som skulle drabba hela mänskligheten, och t.o.m. andra levande varelser och omgivningen i övrigt är, först: en långvarig våg av lagbrott mot naturen och sedan en konsekvent reaktion av omgivningen i form av plötsliga och världsomfattande naturkatastrofer som skulle ha inträffat under tiden våra fränder levde, och som vi ännu inte har kunnat lokalisera.
Låter allt det här för illusoriskt eller är det väl verklighetstroget?
Vad har vi själva haft för erfarenheter på detta område under de sista decennierna?
Är det inte för den här skull som har blomstrat, och med rätta flertalet miljöorganisationer, ”gröna” politiska partier och liknande grupper, som försöker med alla medel bromsa det hetsiga ekonomiska loppet som med tanke på vinst, inte bryr sig om konsekvenserna som medför att hantera naturresurserna hänsynslöst?.
Inte nog med alla de sistnämnda organisationerna, har även många andra gjort sig aktiva i kampen för reson i våra relationer, och emot all sorts bedrägeri och fusk. För, mer eller mindre står det klart för en hel del av samhället, att vi inte längre kan fortsätta att köpa och sälja, som om detta vore det enda vi föds till. Gynna de som inte har några invändningar för att öka vinsterna, och drabba de som inte känner sig till rätta med att hela tiden pruta för att få valuta till den magra inkomsten man får på något vis.
Nästan utan att vilja har vi hamnat på den mest brännande punkten av alla som har att göra med våra mänskliga relationer, och som har jättestort inflyttande på alla andra områden av det praktiska livet. Vi pratar om ekonomin som är direkt kopplad till politiken, vilken i sin tur är utan omvägar relaterad till ideologin, filosofin och religionen, och därav till den mänskliga historien i övrigt.
Helhetsbilden av våra mänskliga erfarenheter hamnar alltid på dessa fundamentala länkar som vi inte vill, vågar inte, eller tvingas att förskjuta tills vidare, och som vi har resumerat flera gånger under loppet av detta skriftliga arbete.
Mänsklighetens vagga är vår största uppgift att avslöja för att åstadkomma klarhet med allt som än så länge är motiv av spekulationer, oenighet och anledningen till alla sorters lössläppthet.
Och nu kommer vi till den tidpunkten när inte längre gäller att försöka befria endast individen från alla sina plågor, utan i hög grad hela mänskligheten och t.o.m. hela omgivningen.
Med alla de här referenserna som grund, är det en aning enklare att uppmärksamma de sista decenniernas gång, som en kontinuerlig kamp emot genomförandet av alla sorters ekonomiska lösningar, som fortfarande håller på att gynna några enstaka, på bekostnad av den stora majoriteten. Marknad, börs, valuta och sysselsättningsinstabiliteten, bland mycket annat, talar för sig själv om ett allomfattande och gemensamt mänskligt samhälle som vi inte ännu har lyckats uträtta. Experimenteringar på detta område har vi haft gott om under de sista decennierna, och till slut har vi skaffat oss två sorters människor. De som lever cirka 70 år, och mer än halva jordbefolkningen som knappast når de 40.
Egentligen, frågar sig många: vad har det andliga faktumet att göra med ekonomin?
Och vi frågar oss: vad är det för grunder som ekonomin tar sig till, för att berättiga sin verksamhet i de former som den gör?
Vi påminner er om följande:
Vetenskap, politik och ekonomin har tagit upp kommandot över all sorts verksamhet över hela jorden, på ett sätt som de svaga i samhället känner av med förskräckelse och med bestörtning.
Drastiska åtgärder på alla områden betyder försämrade levnadsvillkor, arbetslös¬het, stora hälsoproblem, brottslighet, krig och våldsamhet av olika slag, mm.
Ekonomin, har vi kunnat förstå, är den mest typiska reflexen av det mänskliga nuvarande tillstånd som ser till att nästan all verksamhet som vi bedriver på jorden sker i enlighet med våra tankegångar, och har därmed en ” föreställande” eller hypotetisk basis.
Att bestämma och förändra värdet eller valören av produkter och tjänster som ingår i den allmänna marknaden, är handlingar som rent ut fungerar som spegelbilder av de resonemangsstrukturer som vi använder oss av för att förklara existensen av oss själva och omgivningen.
Eftersom det handlar om en maktfaktor som bestämmer villkoren för individernas välstånd, är ekonomin den allra viktigaste resurs som det mänskliga tänkandet har till sitt förfogande för att förskjuta tills vidare, hela mänsklighetens behov av att lösa idag och inte imorgon sina mest intima och obesvarade frågor.
I och med detta skapar ekonomin, rättare sagt, de människor som har lyckats med att uppta de ledande poster som bestämmer direktiven för ekonomisk verksamhet, en förstoppningsplugg till den fria och valberättigade uppgiften som mänskligheten i övrigt har, nämligen, att kunna ta reda på sitt eget väsens tillblivelse, den riktiga anledningen till denna onda cirkel som vi inte kan göra oss av med och den rätta vägen att ta för att förändra till det bättre.
Den onda cirkeln vi pratar om, är ingenting annat än utövandet av det mänskliga tänkandet, som i sin bristfälliga struktur ger upphov till de mest absurda möjliga tillvägagångssätten för att lösa sina uppgifter, utan rimliga gränser, nästan alltid utmanande naturkrafterna, hänsynslöst vid utnyttjandet av naturresurserna och framför allt respektlöst av hela ordningen som allt det existerande består av.
Vi ska repetera, ännu en gång, att vi inte anser att det är fel att tänka och mycket mindre att vi inte inser den stora förmågan att tänka som något absolut remarkabel i den varelse vi är. Tvärtom, för först och främst är vi innerst tacksamma till våra fränder, som efter deras personliga erfarenheter gjorde möjligt för oss alla, att ta i arv denna duglighet som de uppnådde. Men detta betyder inte på något vis, att vi inte själva kan konstatera hur invecklat det är att utföra tankeverksamhet och följaktligen, hur lätt det är att fela i våra slutsatser, såsom den mänskliga historien av alla tider bevittnar och bevisar oss.
Tiden är inne, markerade vi, och det vi menar är att klockan helt enkelt fortsätter att klicka alla sina sekunder, minuter och timmar, endast därför att vi har lite väg kvar att vandra tills vi når målet, som våra förfäder för länge sedan visste om, men inte vi efter så många sekel, så mycket erfarenhet, så stor kvantitet av kunskap assimilerade och till en viss del lagrade, så många offer och så många ord och tankar som till slut kommer att vara förgäves.
Det här är också någonting vår tidigaste släkt konstaterade, att ord och tankar endast skapar oordning, i början på oss själva och i våra relationer med naturen, men tyvärr kunde de inte vidarebefordra denna information till oss via arvsmassan, de hann inte, helt och hållet.
Tiden är inne för den verkliga konfronteringen med sanningen, i den mån som vi har förtydligat detta och många andra termer via denna essä. Vi har inte råd, kort sagt, med att fortsätta uppskjuta till ”framtiden” det som vi kan och bör göra idag innan det blir för sent.
Det andliga faktumet är just precis det som länkar oss, sammanbinder oss med sanningen, eftersom Livet är sanningen och Anden är medlet som Livet har försett för att verkställa sina ärende. Allt detta kan också ”ses” som en cirkel, fast med en effektiv och livlig verkan.
Den mänskliga realiteten tangerar i stadig form, bägge cirklarna utan att kunna bestämma sig till slut vilka av dem som slutligen ska höra till.
De flesta av oss kvarstannar i någonting särskilt, endast ett fåtal utnyttjar sina upplevelser för att ständigt lära sig av erfarenheterna, för att berika deras väsen till att känna sig själv som närvarande i allt annat som finns, bortom dem själva.
Just precis på grund av det sistnämnda, har vi också kunnat konstatera att ordet ande och andligt används för att markera, som det står i Nationalencyklopedin:
"den högsta formen av medvetande hos människan”, d.v.s. den översta nivån som man kan komma åt i olika sammanhang, fast rent rationellt. Men, som vi också har upprepat flera gånger, anden står i för sig för den del av verkligheten som tillhör själva Skaparen av allt det existerande, och som för den skull icke är mänsklig i sin mest fullständiga form.
Varför är det så svårt att förstå detta?
Jo, av den enkla anledningen att vår förståelse fungerar för nuvarande rent rationellt, logiskt, tankemässigt s.a.s., och därför INTE KAN ACCEPTERA DETTA FAKTUM. Det finns inte en sammanlänkande faktor i människans hjärna som möjliggör en adekvat konsekvens av våra tankar, för att associera alla våra upplevelser med någonting som enbart är en representation utan innehåll. Vi behöver egentligen ”känna på” anden för att kunna ge åt den en plats i våra tankegångar.
Detta är en av de mest förfinade drag som Livet har förberett, för att relatera direkt till sig själv allt som finns, men framför allt människan, som är Livets lilla avbild.
Den goda cirkeln i vilken Gud, Livet och Anden ingår, ”känner på” varje individs disposition och därför, när förutsättningarna uppfylls, förser denne med en bekräftelse av sig själv i form av andlig uppfyllelse.
Det är rent av ett privilegium, fast avsikten har från början varit att alla människor skulle genomgå denna erfarenhet, eftersom alla människor har samma värde inför Skaparens ögon.
Den som inte gillar detta sätt som Livet har disponerat för att dela ut sina gåvor är endast en; den som inte vill dela med andra och vill bara ha för sig själv, i avsaknad av den mest fundamentala av alla Livets förfaranderätt, kärleken.
Vi har inte använd själva termen ofta, fast i stort sett har vi tillämpat dess innebörd längs hela detta arbete med att förklara det andliga faktumet. Ändå är vi nödsakade att förklara dess betydelse i all sin höjd och längd, eftersom detta ord har utnyttjats till allt möjligt, utan att vara av den orsaken något som kännetecknar den mänskliga praxis.
Vi ska repetera först vad Teilhard du Chardin menade med detta ord:
Se Del 1, avsnitt: Evolutionsteorin.
”Betraktad i sin fulla biologiska realitet är kärleken ( dvs., ett väsens affinitet med ett annat ) ingalunda begränsad bara till människorna. Den är någonting som utmärker allt liv och kombineras på olika sätt och i olika grad med alla de gestalter, i vilka den organiska materien successivt framträder….
Under kärlekens krafter är det världens fragment som söker sig till varandra, på det att världen må bli till.”
Nu ska vi förbinda, det som rent språkmässigt betyder ordet kärlek, med den förklaringen vi lägger fram om att vara Livets förfaranderätt.
Kärleken står för: böjelse, hängivenhet, dyrkan, vördnad, ömhet, lust, levande intresse, beundran, tillgivenhet, sympati, varma känslor, djup samhörighet, känslogemenskap, vänskap, deltagande, m.m., med Livet först och främst, och med mänskligheten i övrigt. Medkänsla är ett annat ord som passar perfekt till det som kärleken går ut på.
Allt det här har vi antytt flera gånger i alla delar av denna essä, men för att vara ännu tydligare ska vi tillägga följande deskription av kärleken:
Första Korintthierbrevet 13: 4-13:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den ska förgå. Tungotalet, det ska tystna. Kunskapen, den ska förgå. Ty vår kunskap är begränsad och den profetiska gåvan är begränsad. Men när det fullkomliga kommer, ska det begränsade förgå.
När jag var barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken:”
Det var Paulus i sitt första brev till församlingen i Greklands Korinthos som beskrev kärleken på detta viset, men han gör egentligen en sammanfattning av Guds Helige Ande, som han kände mycket väl, eftersom det är denna specifika ande som lär oss att se skillnaden mellan det som hör till Guds särdrag och det som hör endast till människovarelsen vi är, och lär oss samtidigt, med sin närvaro i oss, att agera i enlighet med andens vägledande och rådgivande roll, t.o.m. när vi utför våra enskilda tankegångar.
Denna specifika sorts kärlek, är det som vi mest saknar i våra mänskliga relationer, och dessutom är denna kärlekens inblick något som våra tankar inte kan ”förstå” och assimilera, eftersom våra tankegångar inte kan till fullo reflektera den tillbaka, för det handlar om en förbindelse som inte är logisk eller tänkbar, utan sensibel och kännbar.
Det som vi vill uppmärksamma är att ingen människa kan bekräfta den andliga verksamheten som ett faktum, utan att inneha en sensibel eller kännbar förnimmelse eller varseblivning, där man förbinds på en bråkdel av en sekund med någon annan som känner likadant och som skapar en förbindelse som uppstår, det som vi kallar för kongruens eller att befinna sig ”på samma våglängd”. Detta är den fullständiga reflex som hjärnan kan mycket väl plagiera eller imitera, men aldrig kunna ha samma verkan.
Eftersom Anden är Livet och Livet är Gud, allt som har en plats i denna cirkel innehåller i sina beståndsdelar alla Guds karaktärsdrag, bland vilka kärleken är en av dem, liksom visdom. För oss människor gäller det att träffa rätt och inte fel - inte missa att träffa ”mitt i prick” - med bruket av de resurser som vårt mänskliga väsen specifikt innehar, för om vi gör det ställer oss avsiktligt eller ej mot Livets lagar.
Vi har förmågan att tänka, vi kan älska eller hota, vi kan samla kunskap och erfarenhet eller njuta med att bara känna på allt utan att behöva ha någon förklaring till det som vi förnimmer. Vi kan drömma eller bli belåtna av allt som sker framför våra ögon. Vi kan dra slutsatser själva eller bli fängslade i andras deduktioner. Vi kan lita på en mängd olika saker och ting eller misstro allt möjligt. Det finns tusentals andra möjligheter som vår mänsklighet erbjuder oss att göra bruk av, men som alla andra levande varelser som existerar, är vi också skapade för att agera i samklang med allt som finns och inte leva som om vi inte hör till denna ordning från vilken vi kommer ifrån. Där ligger väldigt mycket av orsakerna till att vi aldrig hittar det som vi strävar efter att lära känna, eftersom vi sällan minns att allt som finns har inte vi frambringat och följaktligen vet vi inte ett dugg om våra handlingar eller tankar förr eller senare ska kosta oss själva livet och bli skadligt för våra ättlingar.
Den viktigaste fråga vi har fått under redigering av denna essä, kommer från vissa personer som har kunnat läsa lite grann av detta skriftliga arbete, och som har förstått att det egentligen handlar om något som man personligen måste erfara för att kunna bestyrka dess trovärdighet.
Frågan är då: Hur gör vi?. Vad kan vi göra för att kunna konstatera det andliga faktumet och dess verkan?
Dessa och andra frågor var motivet till framförandet av denna essä, men som skriftdokument är detta arbete mycket begränsat i den verkan som krävs för att åstadkomma effektiv förbindelse med den andliga verksamheten, såsom vi har ansträngt oss att förklara genom de tre delar som det här arbetet har som innehåll.
Trots allt anser vi att vårt försök att förklara alla de aspekter som vi tagit upp i varje avsnitt, är av absolut relevans för att inte tappa modet inför alla de skakande upplevelser som dåtiden och den närmaste framtiden kommer att omsluta oss i. Dessutom är denna skrift en inledande passage till anslående fakta från olika håll som ska komma fram den närmaste tiden, och som kommer att vara tillgängliga för hela mänskligheten tack vore all modern teknik.
Det är utan tvekan mycket mer vi skulle lägga till, i syfte att väcka uppmärksamhet till allt som händer nuförtiden, och vi tror att denna essä är det första steget vi tar för att aktivera en permanent kamp som ska göra det möjligt att introducera en rörelse som ska övervaka: ”den mänskliga rättigheten att lära känna hela sanningen om allt”, endast sanningen och inget annat en hela sanningen och agera därefter i enlighet med denna i alla möjliga sammanhang.
Tiden är inne, även för det.
Paradiset
Sällan hittar man ett så charmerande ord, med så mycket glädjande innebörd som detta grekiska ord: som nästan alla känner till: Paradiset.
Vi menar inte själva termen utan det som detta ord står för, nämligen ”Edens lustgård”, den plats som våra förfäder gick miste om rätten att leva i, enligt de bibliska skrifterna. I många andra traditioner världen över förekommer också samma referens, fast med andra ”namn” och med särskilda detaljer som varierar från den ena till den andra folkgruppen som behöll denna uppgift, i sina berättelser om den tid som ligger före alla andra i den mänskliga historien.
Under tidens gång är det många människor som har betraktat detta Paradis som en ren livslögn i stället för ett lyckoland eller ett idealsamhälle.
Och det finns gott om anledningar till att kunna bedöma denna uppgift på det viset.
Bland de mest remarkabla hittar vi de människor som på intet sätt kommer att verifiera vad Paradiset är för något, såsom det står angivet i dessa gamla skrifter, d.v.s.: ynkryggar eller fega, svikare, bedragare, obscenitets dyrkare, mördare och sexuellt omoraliska, trollkarlar och häxor, dyrkare av idoler och alla sorters lögnare, m.m.
Se: Uppenbarelseboken 21: 6-8, och Visdom boken Del 2: “The consequences of idolatry”
För att komma ännu närmare vad Paradiset egentligen är ska vi nu detaljera, även enligt skrifterna, vilka människor genom alla tider som är meriterade till en plats på denna uppehållsort.
Dessa är: de olyckliga till följd av livets omständigheter, de som känner medlidande, de undergivna, de som kämpar för rättvisan, de som är vänskapliga, de renhjärtade, de som arbetar för freden, de förföljda p.g.a. rättvisan, m.m.
Se Matteusevangeliet 5 3-12
Skillnaden mellan dessa två grupper är som dag och natt, som ljus och mörker, som det onda och det goda. Det vet vi alla, för båda två informationerna står angivna i våra mest intima mänskliga beståndsdelar, och det är de som fungerar som grundliga drifter i hela vårt mänskliga praxis. Det finns inte en människa som inte bär med sig dessa två instinkter och därefter, finns ingen av oss som i sina tankegångar inte stöter på dem, när det galler att välja eller utvärdera något.
Detta egendomliga tillstånd vi befinner oss i, fick sin uppkomst i detta Paradis. För att hela mänskligheten ska kunna återvända dit måste vi arbeta oss fram tills vi, med hjälp av Livet och sanningen övervinner det som en gång segrade över oss människor.
Med hjälp av Livet ska vi lära oss att ha respekt och omtanke för hela omgivningen som omsluter oss.
Med hjälp av sanningen ska vi till slut lära oss att identifiera och fälla den ansvarige för alla våra lidanden.
Den gång vi gör oss av med symbolerna, kvarstår endast det som faktiskt är. Och det som verkligen är, är Livet, Gud, och Anden, och detta är sanningen, det andliga faktumet.
För att återvända till Paradiset där vi var skapta till, behöver vi disciplinera den viktigaste av alla kroppsdelar som vi människor utvecklade för att ge särdrag till den varelse vi är.
Detta organ är hjärnan, den mest komplicerade av alla kroppsdelar som människan har.
Vi har gång på gång indikerat detta som den tröskel vi måste överbrygga för att närma oss sanningen och med det, svaret på nästan alla frågor vi är sysselsatta med att lösa, rent själviskt, tankemässigt.
Hur gör vi? Det är frågan vi ska ägna oss åt att utreda så långt det går, fast inte på några villkor med syfte att förmå någon att ta sitt ansvar på ett bestämt vis.
Vid flera tillfällen har vi påpekat att Livet tvingar oss inte att söka och handla efter Livets redan nu förutbestämda mål, Paradiset, det Eviga Livet eller Guds Rike.
Vi kan helt enkelt nöja oss med de aktuella livs omständigheterna, och i enlighet med dem fortsätta att agera som hittills, d.v.s., med alla våra krafter tillgodose våra enskilda önskemål, och passa på under vår livstid att förverkliga det som vi anser nödvändigt. Vi kan fortsätta med att övertyga andra människor att följa efter och gå till väga på samma vis. Det enda som Livet tvingar oss till, är att välja innan klockan har slagit och vallokalen stängs, s.a.s.
Visst är det sorgligt att konstatera det faktum att trots alla underbara resurser vi har som människor, kan vi inte överbrygga bron mellan oss individer, så det går inte att uppnå ett umgänge i harmoni mellan oss och naturen. Det är sorgligt, eftersom många av oss har vissheten att alla människor har lika värde inför Livets ögon. Att man kan prestera mycket mer än man hittills kunnat göra. Och framför allt är det ytterst bedrövligt att konstatera det faktum att våra egna tankegångar är anledningen till nästan alla våra meningsskiljaktigheter.
När författaren till denna essä fick sin första motivation att undersöka lite närmare de faktorer som genererar så skilda uppfattningar mellan människor på nästan alla områden, fick han sin första ”chock” när han konstaterade det faktum att nästan allt som vi håller på med stöds i teorier, ”tro” av olika slag, antydan, myter och symboler, väldigt mycket fantasi och representationer.
Vi koncentrerade oss på att skaffa fram, från de mest aktuella och pålitliga kunskapsböckerna och liknande litteratur, grunderna till allt det som vi sysslar med och som karakteriserar dagens samhälle. De flesta böckerna bekräftar det faktum att vi är deltagare av en civilisation som ”idoliserar” ord och tankar till vansinne. Vi är besatta i ”logiken”, helt enkelt. Det är vår styrka och vår livskraft. Samtidigt som vi konstaterade detta, märkte vi att inför naturens livskrafter står vi helt och hållet ”nakna”. Vår livskraft kan inte på något sätt beskydda oss och garantera mänsklighetens överlevnad i fall naturkrafterna fortsätter att reagera såsom de har gjort under de sista åren.
Till och med bästsäljarna inom de olika underhållningsbranscherna har gjort sina stora ekonomiska vinster genom de aktuella naturkatastroferna som nöjesämne.
Men det vansinniga har inte nått toppen ännu. I och med den envisa tendensen att nonchalera allt för att med alla medel behålla en livsstil som inte har några vettiga gränser och som släpper fritt det mest absurda, ska vi, oavsett hur det ter sig den närmaste framtiden, få erfara att det inte var möjligt att uppnå ,”på denna jord”, den mänskliga enighet, solidaritet och gemenskap som de flesta av oss märkte frånvaron av.
Men vi är absolut säkra på att vi ska uppnå det i Paradiset på jorden, inte på den aktuella utan på den som kommer att uppstå efter det nödvändiga ”dopet” som hela Universum ska gå igenom, inte bara med vatten utan även med ”eld”, anden.
Därför har vi i hög grad ansträngt oss att förtydliga så mycket som möjligt den andliga faktumet genom att lägga fram passande fakta. För verkligheten vi råkar vara med i är långtifrån ”logisk” men med största säkerhet ”andlig”, i enlighet med alla sakuppgifter vi har valt från olika skrifter, traditioner, m.m., men framför allt med stöd av våra personliga andliga erfarenheter.
Vi nämnde t.o.m. att det är ett privilegium att kunna få erfara Andens hjälpsamma verksamhet, men vi måste tillägga att under hela den mänskliga historien har Anden alltid varit närvarande här på jorden, inneboende hos många människor som Gud har tagit till hjälp för att stimulera oss lusten att lägga märke till det som verkligen är, och förhindra att vi fäster oss enbart vid våra egna inbillningar.
Det som är ytterst remarkabel med visdomen som ligger inlagd i allt det existerande, är att vi människor, i det mest naturliga tillståndet, är totalt omedvetna, okänsliga eller praktiskt döda till Livets källa som finns inuti oss själva.
Det finns ett citat från en av de många profeterna som arbetade under Guds Helige Andes vägledning, och som fördenskull kunde uttrycka Guds egna ”ord” via honom, som sammanfattar det vi menar och som lyder så här:
Se: Jesaja 65:1:
” Jag blev funnen av dem som inte sökte efter mig. Jag visade mig för dem som inte frågade efter mig”.
Budskapet inneslutet i dessa två meningar är klart och tydligt: det är Livet (Jag) som alltid tar initiativet för att ge sig till känna. Våra tankegångar kan vara hur raffinerade och välstrukturerade som helst, men ändå når vi inte medvetande om Gud med hjälp av dem, för det är inte den rätta vägen för att lyckas.
Det andliga faktumet är precis det som driver fram händelsernas gång till det redan inrättade, Eviga Livet, Guds Rike eller Paradiset.
Våra förfäder fick samma varning som den vi idag har börjat att ta i beaktande från naturens ”sätt” att kommunicera, ”ta inte den vägen för den leder ingenstans, försök ta den här i stället som redan är beprövad av dem som har större erfarenhet och kännedom”.
Visst är vi människor stora och mäktiga, men även ömtåliga med det som är mest typiskt för människan, tankeförmågan.
Vi tar åter upp frågan vi försöker gå till grunden med: Hur gör vi?
Det första rådet är att försöka iaktta allt som händer nuförtiden i globala termer, men inte genom att ”förstå” det utan att känna på det. Låta känslorna ”tala” i stället för tankarna, eftersom vår förvirring kommer från dessa inre samtal som vi identifierar som tankegångar. Vi står undertryckta av våra och andras resonemang på sådant sätt, att vi inte låter Livet flöda fritt genom oss.
Vi har hjärnan med dess obegränsade funktioner, men Livet har också försett oss med någonting som endast ett fåtal har erfarit. Den resurs vi talar om är anden. Man når inte den, så länge inte de väsentliga förutsättningar som Livet har lagt som grundlag för att förverkliga det uppfylls, och som vi har sammanfattat på detta mycket enkla vis: ” att befinna sig på samma våglängd ”.
Samförstånd är det rätta ordet man skulle använda för att resumera det vi menar, eftersom samförstånd betyder bland mycket annat: ömsesidig förståelse, enighet, överensstämmelse, samstämmighet, harmoni, intressegemenskap, sammanhållning m.m.
Att vi inte har kunnat lösa våra mest brännande frågor med hjälp av våra resonemang, betyder i slutändan, att vi inte har förhållit oss rätt till allt det som vi gärna skulle vilja ha klarhet om. Därför är det idag ytterst brådskande för oss alla att göra slut på alla ”symboler” och försöka hålla oss så nära som möjligt verkligheten, för att på detta vis ge oss tillfälle att uppleva livet med större framgång.
Detta är i syntes det andra rådet vi kan ge åt alla de som frågar sig hur gör vi för att erfara och assimilera det andliga faktumet; förbered alla era sinnen för att komma fram till samförstånd med Livet, med hjälp av ett uppriktigt erkännande av maktlöshet och bestörtning gentemot klimatförändringar och naturkatastrofer av olika slag som mer och mer präglat de sista åren, plus en öppenhjärtig bekännelse av vår mänskliga oskicklighet för att härska över och styra i rätt ordningen den mest komplicerade av alla våra resurser, tankeförmågan.
Vi som redan har konstaterat det andliga faktumet är ingalunda undanlagda att bete oss likadant, tvärtom. Vi har som uppgift att bevittna och hjälpa till, så att alla människor på jorden får möjlighet att omvärdera sin livsinställning och komma upp till den status som vi människor för länge sedan förlorade, men som vi fortfarande kan få tillbaka.
För alla de som alltjämt tvivlar på att det är vår tankeförmåga eller psyket som vi måste besegra, och med hjälp av anden som styrande faktor, rekommenderar vi en ordentlig granskning, framför allt av Nya Testamentets ”Romarbrevet” som innehåller mängder av referenser angående denna problematik, och som försöker förtydliga, fast med den litterära struktur som rådde för nästan två tusen år tillbaka, att utan deltagande av anden i vårt mänskliga väsen, kommer vi ingenstans.
Avslutningsvis ska vi upprepa det som vi från första sidan har satt som grundläggande basis, som vi själva bestyrker och som vi hoppas alla Ni ska göra, för eller senare likadant:
” Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria”.
Amen.
